13 sept 23 – klockan är snart sex på eftermiddagen. Sitter här och funderar på döden. Kanske inte funderar, försöker begripa mig på mig och döden. Någon del av min gamla hjärna förstår att också jag ska dö. Om inte alltför lång tid, eftersom jag redan överlevt 81 år. Påminns varje dag om döden, vänner, älskade människor, okända kändisar – alla dör de. Men jag lever, jag gnäller om mina rynkor och min ensamhet, opererar ögonen så att jag ser klarare än jag kanske vill, tränar för att få ett ohjälpsamt vänsterknä att samarbeta, så att jag nästa år kanske kan gå i svampskogen igen. I år är det kört.

Uppenbarligen tror jag mig ha en framtid. Jag har hyrt lägenhet i Spanien i fyra månader – december till och med mars nästa år. Det är en okänd framtid, det mesta jag vet om den är att köket är rött. Och att det spelas boule i environgerna, plus att vattnet i lägenheten är drickbart.

Men, det där med döden. Älskad son och f d make och sambo har dött under de senaste tio åren. Jag har två söner med familj som lever. Ändå känner jag mig ensam med min död, som tack och lov inte inträffat ännu. Som alla är ensamma i den stunden.

När min sambo, ”mannen min”, dog skrev jag en dag eller kväll eller morgon, ”hej, vet du om att du är död?”. Fick förstås inget svar – men frågan känns viktig. Kommer jag att veta att jag är död? Min familj vet, men jag? Är det bara tomt? Utan någon som helst förnimmelse (vackert sällan använt ord). Dött^?

Ingen vet, ingen kan berätta. Inte ens Google eller Wikipedia.

Det är inte så att jag är suicidal – som jag lärt mig självmordsbenägen heter numera. Hoppas jag aldrig blir det.

Nej, jag är nyfiken, oinformerad, lätt stressad av ålder och rynkor, och livslust. Det senare inte minst viktigt. Jag såg en gammal man på bussen idag, en rollator stod vid sidan – kan ha tillhört honom eller den andre äldre mannen. Han tog av sig en keps som det stod Portugal på på baksidan, när han fick telefon. Ljusblå keps. Så pratade han, eller snarare pratade någon i andra änden med honom, han satte på sig kepsen igen. Den kom på sned. Och jag fick hålla i mig för att inte rätta till den… Säger mera om mig än om mannen med kepsen. Vad det nu har med döden att göra.

På samma buss, men ditvägen – en kvinna med blå ryggsäck, vita byxor och uppsyn som antydde Östermalm. Det vill säga inte i min liga. Hon fick inte till det med betalningen, och jag som kom efter henne kom inte förbi. Bad henne ganska försynt att dra sig lite åt sidan, hon stod som cementerad kvar. Vilket jag kommenterade. Efter ytterligare en stund klättrade jag förbi henne och en dramaten på andra sidan, talade (ganska) snällt om för henne att hon verkade klistrad vid golvet. Tog mig fram till en sittplats utan att åka på öronen. Hon fortsatte krångla med sin mobil, stod kvar, lyckades till slut betala för resan – och gick upp på andra våningen. Kanske för att slippa alla vi som sett hur hon höll på. Det jag inser att jag kände var klassförakt. Hon var övertygad om att hon inte behövde flytta på sig. Vi andra, några jag sett på bussen i förmiddags, delade inte hennes uppfattning. Jag må kunna strula när jag ska betala, men inte blockera hela gången. Underklassen flyttar på sig så att andra kommer fram…

Fan. Det sitter i. Och jag går fortfarande nästan på det. Försökte i alla fall få människan att flytta på sig. Även om hon inte gjorde det.

Dessutom är jag väldigt trött på alla foton från releasefester. Avundsjuka kanske, men trött på bilderna. Ofta framgår inte vad som releasats. Blev det rätt med stavningen där?

Har lite bekymmer med mitt seende vänstra öga – det högra ligger så långt efter. Och glasögonen fungerar inte bra – otålig, vill använda det bra´a vänstra, men behöver då blunda med det högra. Nå, på tisdag – ”vi opererar på tisdagar” – blir det annorlunda. Förhoppningsvis bättre. Lärde mig häromsistens att starroperationer är världens vanligaste operation – inte Sveriges. Vet dock inte hur man beräknar ”världens vanligaste” – ingår tredje världen? Finns den alls i statistiken? Finns den? Starroperationer känns lite som om det finns viktigare saker att göra där.

Nu, ingen vind alls. Inga löv som faller. Stilla. Halv sju, solen lyser på träden längre bort.

Det är ganska knepigt att ha ett bra öga och ett inte bra. Och glasögon som är fel, just nu. Jag gillar verkligen det jag ser så skarpt och tydligt med vänster öga, när jag lyfter på glasögonen. Men gillar inte diset när jag släpper ner brillorna igen. Hoppas det ordnar sig efter nästa operation.

Nu går rottweiler-paret förbi med sin hund i långt koppel. Så här dags är inga andra hundpromenerare ute. Och det kanske är bra. Gillar att de tar hand om hunden och går med den. Även om jag inte vill träffa den på nära håll.

Torsdag 14 sept 2023 – klockan halv fem har jag redan ätit middag. Välstekt fläsk och bruna bönor.

Har frukt hemma, och irriterar mig på de små flugorna som bara uppstår nånstans ifrån. Ställer en burk med diskmedel och ättika (minns inte hur det ska vara) för att fånga dem. Verkar inte fungera.

Dagen har använts till cyklande10 minuter, bad, städning, en tvättmaskin som får torka inomhus. Ingen programträning, det får bli i morgon. Innan jag hämtar sonen och hans vän i Norrtälje, och lämnar in gammal medicin på apoteket, och handlar det som ska handlas. Det blir kräftkalas i morgon kväll, äldste sonen lämnade en hink med signalkräftor fångade i Bodatorps-träsket (många sjöar på Värmdö heter något på träsk, har aldrig förstått varför). Flodkräftorna fanns fortfarande när vi kom dit för snart sextio år sedan. Nu är de borta.

Inte för att jag vet vad persiljan (?) gör där, men bilden är lånad från nätet…