Söndag 8 oktober 2023 – efter en stökig natt. Krabban jag åt igår kväll gjorde uppror i magen, så jag har sprungit upp och ner ur sängen ”hela natten”. Nu mår jag bra, har druckit te. Slängt den andra krabbhalvan. Avlägsnar en pytteliten fästing på armen, från svampskogen på landet.

Det blåser kraftigt även idag, tre grader ute vid halv sju. Sol. Tacksam så länge det bara blåser ner relativt små kvistar ur linden bredvid bilen.

Dammsuger golven, lägger på vintermattan i köket. Bäddar rent, plockar fram mosters gröna vaddstickade tunga täcke och tvättar lakan, som nu fladdrar i blåsten.

Idag blir det kalvlever med kantarellsås och kokt blomkål till middag. Hoppar nog över potatisen. Talar om för mig själv att jag ska tömma frysen på allt som inte kan ligga där fram till april nästa år.

Gräver i bokhyllorna efter något att läsa, hittar Getting personal av Chris Mnby. Ännu en av alla dessa feelgood-böcker där kvinnor söker den perfekte mannen och går på diverse nitar innan allt faller på plats. Är tämligen less på den sortens böcker, den här har jag nog hittat på omloppshyllan på biblioteket, har inte köpt den. Nu är den utlagd på Bokbörsen, men verkar inte locka någon där heller.

Alternativet är att skriva rent mera av sonens bokmanus – men det är så förskräckligt hemskt att jag nästan får mardrömmar av alla hans rovdjur i mänsklig och djurisk gestalt… Har dock lovat att hans två återstående collegieblock ska vara renskrivna innan jag åker.

Bananflugorna ger sig inte, hur jag än både dammsuger och torkar ihjäl dem. Har ingen vitvinsvinäger kvar, så jag kan inte göra någon doftfälla.

Kantarellsåsen står till sig på spisen.

Jag har inte riktigt kommit överens med mina ”nya” ögon. Velar mellan läsglasögon på och av. När jag kör bil blir det av, när jag ska läsa, på. Och när jag skriver och kan dra upp graden på bokstäverna (143%) behöver jag inga brillor. I början av november kan jag kolla med optikern vad jag behöver, något är det nog. Ska kanske börja låna böcker med stor stil på biblioteket.

På fredag ska jag och en ”gammal” arbetskamrat äta ostron i stan. Hon har omtänksamt bokat till halv två, så att värsta lunchrusningen kanske är över – allt för att jag inte ska bli förstummad av alla ljud. Senast var vi på kvällen på Wasahof och det fungerade inte med mina öron. Skaldjuren var superba. Nu blir det i stället Café Facile på Luntmakargatan 99. Ser fram emot att äta ostron i sällskap igen, det är för trist att äta dem ensam. Buss in till stan från Rösa trafikplats, och dito hem igen.

Förbi mitt fönster promenerar alerta människor, härinne linkar jag fram. Svamputflykten i skogen kostade på, och känns ännu i det onda knät. Igår både tränade jag och cyklade, men kan inte säga att jag märker någon förbättring. Hur det skulle vara om jag inte gjorde något alls vet jag förstås inte.

Håret behöver klippas. I morgon?

Både talgoxar och blåmesar har hittat hit igen, i hopp om mat inför vintern kanske. Jag tänker inte börja mata dem, eftersom jag inte kan fortsätta när de bäst behöver det.

Duken på mitt köksbord passar inte riktigt ihop med vintermattan därunder, eller med den lilla trasmattan som ligger framför diskbänken. Vintermattan hemfördes från London där jag och två systrar var – inköpt i butik med turkisktalande personal. Som blev generat överraskade när min yngsta syster började prata turkiska med dem. Mattan blev billigare, och hänger med ännu. Tjugofem-trettio år senare? Ni kanske minns bättre än jag, kära systrar, årtal är jag förunderligt icke minnandes.

Om en stund ska jag gå ut i blåsten och hämta in resten av tvätten – som kanske torkat tillräckligt för att bli torr inomhus. Men inte än, solen skiner och vinden blåser, tvätt torkar även om det är kallt.

and it´s mine.