Onsdag eftermiddag den 18 oktober 2023 – jag äter ”friska och söta hallon, sort Julieta” från Portugal. Vem vill äta sjuka hallon? Inköpta på Ica. Och de är goda.

Har skrivit rent lite till av sonens manus. Behöver ta en paus, kanske läsa lite i en Marian Keyes-bok, Å andra sidan, lånad på biblioteket. Den är tjock nog att räcka åtminstone ett par dagar, om den är läsbar. Utkom för tjugo år sedan, är författaren fortfarande produktiv? Vet inte.

Skalar och skär potatis, morötter, en gul paprika, purjolök att rosta i ugnen till middagen. Köpte en ryggbiff med kort datum ”som är som mörast nu”, hoppas det stämmer.  Har bearnaisesås i kylen. Och öppnad rödvinsflaska. Det blir bra.

Får ännu en beställning på Bokbörsen. Gillar detta. Gillar också att det ser ut som om min lilla, fd döende, kaktus har knoppar. Små, men dock. Efter omplantering i somras. Den stod här hemma utan vatten medan jag var i Frankrike. Julstjärnan flyttade jag till sonen och hans hustru, men denna glömde jag. Nu ser både julstjärna och kaktus ut att leva ett tag till.

En vän menar att jag ska skriva mera om att vara gammal kvinna, om alla tankar och konstigheter det stadiet i livet kan föra med sig. Där når jag fram, där är mycket känsla – enligt författarkompisen (som är tjugo år yngre än jag).

Jag skvätter ju lite om detta både här och där – och är tämligen trött på den bild av mig som jag därmed skapar – och den jag ser i spegeln. Känner fortfarande inte igen mig, är ju en annan inuti. En vanföreställning jag förmodligen delar med alla som åldras, och som inte riktigt begriper vart livet tog vägen, eller hur det kunde gå så fort. När det samtidigt hela tiden känns så långsamt.

Och inte är jag förnöjsam. Har fortfarande förväntningar, är alls icke som ”Gammal” i Carl-Göran Ekerwalds bok Fördelen med att bli gammal. Han nöjer sig med att kunna nysa, men så är han också nästan tjugo år äldre än jag, fyller 100 på nyårsafton. Boken är bra, läs den.

Nej, jag är inte förnöjsam, eller nöjd. Kanske blir jag det en gång när inget annat gives. Men inte än. Jag är less på alla nya kroppsliga erfarenheter – ett (än så länge bara ett) knä som inte vill, oförmåga att ligga still i sängen när jag ska sova – tur kanske att jag är ensam däri – jag vrider och vänder på mig hela tiden. Vaknar också när jag borde sova, och kan ha svårt att somna om. Då får jag ”mantra” mig igenom vakenheten. När jag vaknar nästa gång har jag ju somnat.

Hört dåligt har jag gjort så länge att jag inte förknippar det med ålder. Starroperation nyss genomförd, och jag tror nog att jag behöver glasögon framöver också. Är inte riktigt sams med de nya ögonen. Tar kanske längre tid än jag vill.

Ensamhet. Ett månghövdat begrepp. Jag vill vara ensam, jag vill inte vara ensam. Vet att jag skapar min ensamhet alldeles själv, vet att det finns möjligheter att möta människor på oprövade sätt. Vill och vill inte. Saknar kroppskontakt med en annan älskad människa, en älskad man. En hand i min när det behövs, ett ögonkast och kontakt. Sex. Närhet och värme.

Mitt hår är numera inte riktigt likt sig – och jag menar inte det grå. Det gillar jag. Men det är inte lika tjockt, lägger sig lite som det vill. Om det beror på håret eller frissan ska jag låta vara osagt. Pandemismittan gjorde att jag tappade hår varje tag med hårborsten. Det är inte riktigt så illa nu.

Och så blåmärkena, så fort jag slår emot något. Vilket jag gör ibland, eftersom jag är lite för snabb när jag rör mig (tror visst fortfarande att jag är som jag var). Min doktor på vårdcentralen muttrade något om bindväv som inte var så elastisk som den kanske varit.

Tänderna hänger med tack vare dyr omsorg de senaste åren. Och gallbesvären slipper jag efter att gallan togs bort häromåret. Har fått en ny höft. Mina naglar har aldrig varit fina, och numera är de fulare än då. Använder inte diskhandskar, vilket jag nog borde ha gjort i många år… Smörjer när jag kommer ihåg, fick Canoderm av ovan nämnde doktor när jag begärde det. I journalen på 1177 står det ”hon vill ha Canoderm”. Stämmer.

More of the same…