Fredag, en dag då alla som arbetar hel- eller deltid, hurrar och känner sig fria. Jag var som de, och numera kan jag inte förstå att jag inte klev av. Att ge all min vakna tid (nästan) till en arbetsgivare och dessutom ofta vara frustrerad över jobb och sammanhang. Hur kunde jag? Varför vågade jag aldrig kliva av?

Därför (kanske) att min mamma inte fick läsa vidare – trots att prosten och läraren hemma i Gustavs försökte övertyga mormor. ”Hon ska tjäna”, var mormors korta respons. Och mamma tjänade. Går sådant i arv? Min bild av mamma är att hon slet, så mycket hon kunde – för att bidra till försörjningen av oss fyra systrar. Pappa gjorde det också. Jobbade som mejslare på Avesta Jernverk, mamma som servitris på Stadshotellet i samma stad. Mormor, morfar och moster fanns nära. Vi barn växte upp utan stor förståelse för de offer våra föräldrar och deras föräldrar fått göra.

Och vi blev som en sentida variation på föregångarna – jobbade, födde barn och försökte få tillvaron att fungera. Utan att riktigt veta vad vi höll på med. I alla fall inte jag. Jan och jag fick tre söner – 1964, 1967 och 1969. Efterlängtade och älskade, utan att ha en aning om vilka konsekvenser det kunde innebära. Jag stod inte ut med att enbart vara hemma och sköta om hushåll och barn, började arbeta heltid 1973. ”Barnpojke” och småningom dagmamma innan sönerna kom in på fritids och dagis.

Tillvaron skenar ibland. Barnpojken ovan kom på vår andre sons begravning, nästan fyrtio år senare. Han var nära att knäcka mig med sin kärleksfulla närvaro. Älskade Rose-Marie, dagmamma, dog alldeles för tidigt. Och tant Inga, du som gick med barnen hållande i ett snöre, vart tog du vägen? Du var en lisa.

Då fanns inte många dagisplatser, jag demonstrerade och gormade, bl a i stadsfullmäktige,  om ökning i Sundbyberg. Och det blev flera, tack vare oss alla.

Jag, och Jan, fortsatte att jobba, som om det var det viktigaste i världen. Vi begrep inte bättre. Om jag fick leva om mitt liv – vilket jag inte vill – så skulle jag inte inbilla mig att ett framgångsrikt yrkesliv är värt att eftersträva. Hoppas att jag skulle veta bättre.

Och jag skulle, hoppas jag, aldrig börja spela på nätcasinon. Varför jag gjorde det förstår jag inte. Och ingen annan heller. Samtidigt kan jag nu se den eländiga erfarenheten som en av de viktigaste i mitt liv. Spelandet och alla konsekvenserna fick mig att börja skriva. Det hade jag nog, omedvetet, velat göra sedan jag var liten. Men, ”hon ska tjäna”, mormors ord översatta till mera näraliggande svenska, ekade i mig, utan jag visste om det. Jag bara bytte ut dem mot ”hon ska tjäna pengar på att spela”, utan att veta vad jag gjorde. Det gick inte så bra, inte bra alls.

”Mannen min” försökte läka sina sår genom att försvinna. Åtminstone för en tid. Jag gjorde detsamma, försvann från vännerna. Syrrorna, barnen och före detta maken fanns kvar. Det gjorde också bästa vännen, tills jag lanserade min bok Free Spin. Då försvann hon, hon kände sig sviken, de sista ord jag hörde samma kväll. 

Vänners försvinnanden – handlar de om egen eller deras oförmåga att hantera det som hänt, eller bådadera? Inte vet jag. Idag har jag (nästan) försonats med att jag är en ingen-person för den jag ofta kallade min bästa vän. Hoppas hon har gjort detsamma. Vi finns, och vi finns inte för varandra – som en gång, ömsesidigt och länge.

Sår, och sår läker. Hyfsat. Jag har fortfarande en nyckelknippa som är hennes – vad ska jag göra med den? Posta? Åka dit och stoppa i brevlådan. Slänga i sjön och glömma?