I morgon/idag fyller min pappa 112 år. Eller skulle ha. Han dog när han var 67. Det jag skrev igår om mamma och att hon inte fick fortsätta gå i någon skola – det fick mig att minnas mina föräldrar. Tänka dem till liv igen, om så bara i mig. Nu har de ett bättre liv i mina minnen, än de nog hade i den så kallade verkligheten. Då, när jag var tillräckligt gammal, ville jag bara bort från hemmet i småstaden Avesta.

Det är definitivt inte så att jag vill dit igen, möjligen för att hälsa på vår kusin, som tidigare i höstas. Jag upplevde då hur det kunde ha varit om jag stannat. Hur jag skulle ha hälsat på alla vi mötte när vi tog en promenad på stan. Hur alla skulle ha vetat vem jag var. Och jag detsamma. Dit vill jag inte, men det var så påtagligt. Den där självklara tillhörigheten som aldrig var min, vare sig där eller då. Och inte nu.

Det mörknar nu, blåser fortfarande. Jag tänder ljusen på köksbordet. Klockan är halv sex och jag har pratat med yngste sonen och ätit min middag. Rest från igår.

Här är jag hemma nu, här där jag aldrig varit förrän jag kom hit 2010, efter att mitt liv kraschat. Det tog mig några år att faktiskt känna att det är hemma. Det här hyrda gamla huset med alla sina skavanker, alla mina böcker och minnen, goda och andra. Här där jag hoppas kunna stanna så länge jag kan köra bil, utan bil kan jag nog inte bo här.

Fast det går ju att få hemleverans med mat och vin, att skicka beställningar från Bokbörsen blir svårare. Idag tyckte Postnord att jag skulle veta att de kan leverera post närmare än min postlåda – jag skulle behöva den tjänst de hade förr, att ta med sig frankerad post härifrån… En beställning igår och en idag, de får vänta till tisdagen då jag ska besiktiga bilen.

Har idag skrivit rent sonens tredje del av manuset. Han får det utskrivet nästa gång han kommer hit. Har kört en tvättmaskin, och tvätten hänger nu på tork inomhus. Diskar.

Mina systrar står i kö för seniorboende. Jag gör det inte, undviker att tänka på att jag ska behöva bo på ett -boende av vilket slag det vara må. Förstår med intellektet (eller något) att det nog är bra att ställa sig i kö någonstans. Gör det ändå inte, vill inte, vill inte fullt omfatta att livet som det är nu – med smärre bekymmer som ett dåligt knä – kanske ska bli sämre, fort.

Som för en vän på Facebook, som nu åkt ut och in på sjukhus akut, bott några dagar på Stockholms sjukhem och nu flyttat till ett boende annanstans än hemma. Hon talar väl om vård och personal, blir stressad av ensamheten därhemma och de sjukdomsbesvär hon har. Men ändå.

”Att bli gammal är inget för amatörer.” Någon lär ha uttryckt något liknande. Men vi är ju alla amatörer när det gäller åldrande. Vi vet ingenting innan vi är där. Som nyss, när jag tog på läsglasögonen och ställde mig framför spegeln, med lampan tänd, i toarummet. Hakan var skäggig, inte enstaka små skäggstrån, många. Fram med pincetten. Så här har jag gått omkring, utan att själv se. Bra syn är ett helvete, också.