En stor kylbil med ”hjort”-någonting skrivet på bilen, kör förbi. Antagligen har det varit hjortjakt – kanske det jag såg förra helgen. Nu skickas jaktresultatet vidare. Jag hänger tvättade lakan utomhus, något torkar de väl. Kallt om händerna. Handdukar och småtvätt får hänga inne. Skönt med rena lakan i sängen.

Middag idag hummersoppa med en bit torsk (från frysen). Hårt tunnbröd med västerbottenost till. Men än är klockan bara halv ett. Jag läser en stund, har cyklat och tar kanske det röda gummibandet om en stund.

Kollar buss till Uppsala från Rösa på onsdag nästa vecka – 7.40. Tillbaka på eftermiddagen 15.35 eller 16.36. Efter min systers ex-makes begravning.

Läser ut Agnes, Louis, Paris. Av Johanna Ranez, bra och sorglig feelgood, utgiven av Modernista.

Några av mina Bodil Malmsten-böcker väntar på omläsning, och jag har just beställt Sista boken från Finistère på Bokbörsen, pocket, 18 kr+frakt=80 kronor. Just den hade jag inte. Det är 260 mil mellan Finistère och Stockholm läser jag på Storytel. En vän påminde mig om dem häromdagen. Tack Helen.

Mina ben är stumma, jag hoppar över träningen idag. Jag har alltid varit mallig (i smyg) över min rörlighet och hur jag går, ofta för fort, men lätt – nu är jag det inte. Snabb och stadig på fötterna, förr. Nu stapplar jag ur sängen om morgnarna, det blir lite bättre när jag gått igång mig, men inte mycket. Och sitter jag som nu för länge och läser eller skriver, så är jag ostadig igen. Kallas förmodligen åldrande.

Ingen kraftig blåst idag, men gråblå hösthimmel. Inte direkt välgörande för mitt humör. En grupp spänstiga människor går stora rundan, det räknar jag ut när de kommer tillbaka förbi mitt hus.

Tre sura clementiner ligger i fruktkorgen på bänken, ett par bananflugor har överlevt mina attacker och far omkring. Dags att slänga frukten som jag ändå inte gillade. Och den lilla överlevnadsstarka kaktusen har kvar sina knoppar, lite större för varje dag.

Läser lite i Bodil Malmstens Det är 260 mil mellan F…. – och hennes vånda inför att skiljas från Finistère går igenom orden och gör ont. Det är sådan passion i hennes kärlek till den här franska byn och huset där, blommorna hon fått liv i – och sådan omöjlighet att det inte får fortsätta så. Och madame C, som menar att BM ska skriva en erotisk roman i stället för den där ”petit livre” hon just kommit ut med på svenska. Boken hade översatts av en svensktalande vän till madame C, Bodil har i det längsta förlitat sig på att den enbart fanns på svenska…

Så sorgligt att Bodil Malmsten inte kan skriva längre, så ledsamt att hon är död. Men hennes böcker finns. Och hennes ord lever.

Undrar lite vad mitt undermedvetna menar att jag ska göra fyra månader i La Zenia, Spanien. En tanke är att gå igenom årets skriverier och se vad som möjligen är användbart i något sammanhang. En annan är att blanda ihop Sorgkanter och Vår demens med alltihop, allt är ju jag och de jag älskat. Eller ge fan i sorgen, och skriva om det liv jag fortfarande har och värderar högt. Också när jag gnyr.

Och vad jag än får skrivet så kan det ingå i äldste sonens önskan om en ”familjekrönika” – också om det kanske inte är vad han väntat sig. Börjar känna att det är bråttom att fortsätta skriva, vad jag än skriver. Släppa Jante – som jag har glömt vad jag döpte om honom till en gång i kurssammanhang. Han behövs verkligen inte längre, har nog aldrig gjort det. Men funnits där.

Jag har obegripligt svårt att fatta att jag snart är 82 år. Okej, inte förrän i februari, men dock.

Den enda jag känner till som tycks ha begripit vad det handlar om är författaren Carl-Göran Ekerwald, hans senaste bok heter Fördelen med att bli gammal. Jag läser, tycker om och förundras. Han har inga förväntningar längre, fyller 100 dagen före (eller kanske på) nyårsafton. Han är glad (?), tacksam, nöjd (?) med att det är så. Äter samma frukost varje morgon, orgasmer ägnar han inte mycken tankemöda, är nöjd så länge han kan nysa. Han lever.

Jag har nätt 20 år till hans ålder, om jag lever. Kanske kan även jag bli nöjd om jag kan nysa.

Medan jag försöker begripa det perspektivet, tar jag fram en kastrull och värmer min soppa. Osten togs fram för en stund sedan, för att inte vara för kall. Ett glas Casal Garcia till soppan blir bra.

I huvudet sprattlar funderingar på vad som kan vara bra att ta med sig till Spanien – allt ifrån kryddor till Kalles kaviar, mosters gröna grunka för att öppna ovilliga burkar, löst te och tesil för detsamma, några flaskor Marezzo, anteckningsböcker. Men jag har inte börjat packa än. Snart.

Ska kanske också se till att få en covidvaccinering igen. Nya glasögon får vänta tills jag är hemma igen. Syrrans kommentar ”men du ser ju” får räcka, har läsglasögon, ser bra på håll och tänker inte köra bil därnere.

Någon uttryckte sin uppfattning, ”vilken lyx att kunna åka iväg så där”. Det stämmer, det är en lyx som jag aldrig trodde jag skulle kunna unna mig. Nu gör jag det, betalar dubbelt för boende, äta ska jag var jag än är. Tack vare vänner hittar jag hyfsat rimligt dyrt boende. Vet ingenting om La Zenia, misstänker att där finns många vinterhatande svenskar som jag. Och hoppas att jag ska trivas (höll på att skriva ”ändå”). Behöver friska upp min klena spanska, men än kommer jag ihåg att det där söta kaffet heter ”cortado” – hoppas det inte var en dialekt, bara på Teneriffa. Och smör ”mantequilla” – tror jag. Varför jag nu nästan kommer ihåg det.

Längtar.