Måndag, 23 oktober 2023 – lakanen hänger kvar därute. Om torrare vet jag inte än. Tar hand om tvätten som torkat inomhus.

Klockan tio är jag klar med frukost, disk och bäddning. Har t o m kläder på mig, fikar nu. Middag blir pasta carbonara (med torkad italiensk skinka, lätt fräst i olivolja), äggulor och riven västerbottenost. Persilja från ”odlingen” utanför fönstret.

Lite sol är det, och fem-sex grader, inget regn i sikte. Har tränat med mitt röda gummiband. Och cyklat några minuter. Tar in lakanen för vidare torkning inne.

Får påminnelse om bilbesiktningen i morgon bitti.

Sedan läser jag om Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år – hennes sätt att vara ”en skrivande människa” fascinerar mig. Hon lär inte ha gillat benämningen författare. Läs den ni som ännu inte gjort det, läs den och andra av hennes böcker. Älskar en mening som denna, där Madame C (som inte heter så) övertalar BM att skriva boken om Finistère, ”un besseöllö´rr” (ur Priset för vatten i Finistère).

En långsam fluga på fönstret, ett ögonblick trodde jag den krånglat sig in emellan rutorna. Så försvann den utom synhåll, var på utsidan.

Ungefär här, klockan två, gick luften ur mig. Jag har stekt den italienska skinkan i småbitar så att den är knaprig till middagen, bestämt mig för åtminstone två äggulor i pastan (och kanske en skvätt pastavatten kvar), rivit osten. Sedan? Dammade igår med min mångfärgade vippa. Har inte någon tvätt just nu. Jag själv är både duschad och hårtvättad.

Ser att korna fortfarande går ute, svarta långt borta, trodde de var instängda i ladugården eftersom jag inte sett dem på några dagar. Kanske var de inomhus när det var kallt. Eller så har jag inte sett efter ordentligt.

Tittar in i en mapp, ”Joe´s foton”. Inga bilder på honom själv, men på hans charkuterier som han håller sig sysselsatt med numera när han inte längre dyker och kollar havsbottens sammansättning. Av hans son, och dotter. Men jag saknar honom. Vi möttes för många år sedan utanför San Fransisco, förälskade oss och förblev trogna våra respektive makar. Under flera år möttes vi en gång om året. ”Never acted on the attraction.” När en gemensam vän dog för ett år sedan fick vi ny kontakt. Bara så. Hans liv finns i Seattle, mitt utanför Norrtälje i Sverige. Och jag tycker fortfarande att livet är förunderligt och fantastiskt. Här och där. Nu och då.

Blir (förstås) ledsen över alla bilder på Facebook av dödade familjemedlemmar – vare sig de är israeler eller palestinier. Vägrat mena att det ena är värre än det andra. Sluta döda varandra.

Looks nice!