25 oktober 2023 – familj, släkt och vänner närvarade idag vid Dragoslavs begravning. Ortodox högtid, med präst som mässade på serbiska. Obegripligt, och ändå vackert – och nu är Dragos begravd så som han ville ha det. Hans familj bidrog till att göra högtiden i kapellet till en vacker stund, med ett ljus i varje hand, rökelse och stående begravningsgäster.

Vin, bröd och olja, togs med till graven där kistan sänktes ner och prästen hällde lite vin, lite olja och några skopor mull i graven, varefter vi alla också tömde en skopa mull och lade ner våra blommor. Vi fick så lite av en god ”gröt” som jag redan glömt namnet på, en bit bröd och en liten skvätt av vinet vid graven.

Att stå under mässan i kapellet var aningen mödosamt för några av oss gamlingar, men det gick. Därefter en fin samlingsstund nära domkyrkan i Uppsala där vi alla fick en möjlighet att mötas och bestämma oss för att detta var en fin dag. Trots att Dragos i levande form saknades, så var han ju där. Och vi med. Dagen väckte många tankar på olika och lika ritualer vid begravningar, här och där i världen.

Jag åkte buss fram och tillbaka, hemresan ljudillustrerades av fyra afrikanska män, där mest en av dem pratade hela tiden, högt och även det på för mig obegripligt språk. Intressant att som infödd svensk två gånger samma dag möta det som varje invandrare från annat land upplever vid ankomsten till Sverige.

Men nu är jag hemma i mitt kök igen, ljusen på bordet är tända, nya ska snart ersätta de utbrunna. Någon middag behöver jag inte efter god smörgåstårta och lika god efterrättstårta tidigare idag. Och hörapparaterna ligger på bänken, de behövs heller inte mera den här onsdagen.