Fingrar som vill skriva. Huvud och resten som inte vill, men gör det de ska, sätter fingrarna på klaviaturen och skriver. Det här till exempel. Tror jag ska växla mellan ”hon” och ”jag” idag, gör det ofta, men omedvetet.

Hon satt vid köksbordet och såg ut i regnet, på andra sidan vägen växer vattenpölen mitt i gräset. En fördel med kraftigt regn, fönstren som ligger vända mot regnet blir renare. Åtminstone för hennes ögon utan läsglasen.

Vad ska hon nu använda den här dagen till? Ska den användas alls? Hon ska förbereda middagen till i morgon då vännen Karin kommer på besök. Kycklinglårfiléer i mindre bitar, champinjoner och lök, en liten vitlök – paprika och gröna ärter för färg. Allt steks i rapsolja, den här gången får hon hoppa över grädden eftersom Karin inte tål mejeriprodukter. Ris till. Blir bra.

Så ska hon förstås också räkna ut den egna middagen idag – kanske de där råstekta potatisarna hon tänkte på häromdagen, med en välmogen entrecôte och några av de stekta champinjonerna till. Möjligen också bearnaise, eftersom hon har en öppnad burk i kylen. Den får gärna ta slut före 28 november. Det är då hon far iväg till Spanien och stannar i fyra månader.

Varje gång hon åker iväg så (som de senaste två åren) har hon tänkt sig skriva färdigt någonting. Först var det feelgood med en åldrad Agnes/Kristina och en något yngre spansk änkling, Andrès. Energin tog slut.

Sedan tänkte hon sig ett manus med huvudtema ”Vår demens” – en berättelse om hur det kan vara när en älskad närstående blir alltmera i behov av dagligt och nattligt stöd och hjälp. Och hur demensen och covid till slut tog honom, ungefär samtidigt som hon själv nått en gräns där hon inte orkade längre. Tungt att skriva, tungt att läsa.

Ett annat tema är att bli lämnad av den hon älskade – först vid sammanbrottet på grund av hennes spelberoende och -missbruk. Efter några år av ensamhet fick de till en ny relation, annorlunda men fylld av den kärlek som fortfarande fanns hos dem båda. De hade några fina år, tills han ringde och hon hjälpte honom att få en ambulans, larmade hans vuxna barn, pratade med honom igen på kvällen efter att läkarna lyckats hantera den hjärtinfarkt han fått. De skulle ses nästa dag. Senare samma kväll kom infarkt nr två, den här gången hjälpte ingenting. Han dog.

Hon väntade på hans samtal som aldrig kom. Vid lunchtid nästa dag ringde äldste sonen – ”han klarade det inte”. Jag tänkte att han klarat det, han fick dö när det inte gick att leva.

Tungt det här också, att skriva och läsa. Så varför kan hon inte få till något som inte enbart är sorg, saknad, ensamhet.

Tror att Marie-Louise Ekman skrev om ”tactile deprivation”, brist på hudkontakt, i sin bok om Göstas och hennes liv. Den bristen lider även hon av. Den saknaden känns, som beröringen skulle ha känts – bara så annorlunda. Den gör ont. Kroppen värjer sig mot att inte bli smekt, ens över kinden. Hjälper i

nte långt att smeka sig själv. Fortfarande saknas den andres värme, känslan av hans hud och läppar.