Tisdagskväll, mörkt ute, jag orkar inte läsa mera Storytel om romantisk och seg kärlek. Seg i bemärkelsen att de inblandade aldrig kommer till skott. Det dejtas hit och dit, det byggs trädkojor, hittas bortsprungen och tillgiven hund som först tas för en varg. Bla, bla, bla.

Och jag har just bloggat en text om denna stillsamma tisdag. Så vad göra nu – jo, äta resten av min fiskgratäng och dricka ett glas viño verde till. Annars brukar jag inte gilla uppvärmt potatismos, men det här går alldeles utmärkt. Räkorna är lätt sega, eftersom de hängt med ett dygn extra, men okej. Mätt blir jag. Tömmer den ena frysen sakta men säkert.

Kör lite wordfeud igen när jag diskat. Utan stor framgång. Och än är klockan bara sex…

Om jag nu absolut inte kan hitta på något annat att göra än skriva, vad skulle jag då skriva. Nyss åt jag en banan, det tog några sekunder, gick på toa – dito. Har plockat bort nerbrunna ljus, men har inga att ersätta dem med. Och som sagt, har diskat. Tvätten hänger på tork.

Kanske skulle jag skriva om det här med att bli gammal, det som alla gamlingar är obekanta med tills de är mitt i åldrandet. Ingen av oss har varit där vi nu är, tidigare. Gäller hela livet. Det är bara det att det är så annorlunda att bli gammal, och äldre och äldre. Det där med att 70 skulle vara det nya 50 stämmer kanske.

Först de senaste åren har jag känt mig gammal, med höftbyte, galloperation, starroperation och nu ett knä med kortison (som kanske fungerar, är inte riktigt säker på det ännu). Hörapparater har jag haft länge, de har inte med min ålder att göra. Och rynkorna bara tilltar, numera ser jag dem också.

Ändå är jag jämförelsevis frisk, åtminstone var jag för frisk att få någon sjuktransport hem efter mina ögonoperationer. Detta enligt opererande läkare. Och doktor Calle på vårdcentralen menar att jag är frisk nog att få mitt knä utbytt, om det inte är bättre när jag kommer tillbaka hem i vår. Röntgen i morgon ger förhoppningsvis en referenspunkt för kontroll.

Inte heller är jag tillräckligt gammal för att inte ha förväntningar på livet framöver. Jag har väldigt lätt att försona mig med tanken att aldrig behöva snorkla, dyka, bungyjumpa, åka luftballong eller berg- och dalbana. Men jag vill kunna resa, promenera i min takt utan att få ont, se ny miljö och äta ovan mat, dricka gott vin och få min Dry Martini. Gärna i sällskap, gärna manligt sådant – men där får jag nog släppa förväntningarna.

Vill som många andra dö fort och utan att fatta så mycket, när det är dags. Vill inte bli ett paket utan förmåga att kommunicera med de som finns omkring mig, eller förvaras på ett demensboende, som kanske till råga på eländet också har kramvänliga mjukisdjur. Vet att det kanske finns människor som uppskattar låtsaskatter, tror inte jag kan bli sådan, vet att jag inte är det idag.

Saknar att aldrig mera vara ute på sjön som förr, när vi seglade eller bara låg i en skyddad vik. Saknar att sova i en trygg båt. Saknar att dansa, även om jag aldrig varit speciellt duktig, bäst har det gått när jag dansat ensam. Är ganska less på att vara ensam om att laga min mat, även om jag gör det och äter bra. Saknar närhet och gemenskap med en älskad man. Vänner och familj är kärleksfulla, men det är något annat. Jag är tacksam, men inte nöjd.

Glad att för länge sedan ha slutat springa efter bussar, hoppa över diken, sitta på huk i skogen och kissa (när jag nu kommer ut i skogen nästa gång, med friskare knä). Här minns jag plötsligt hur jag en gång i finska skärgården lärde en engelsk (väldigt engelsk) ”lady” att göra just det. Hon hade aldrig varit med om maken.

Tror inte heller längre att jag borde gräva om det som kallas rabatt under köksfönstret. Nu låter jag gräset ta över. Löven från linden får ligga kvar över vintern. Och syrenhäcken har jag aldrig övervägt att jag ska klippa. Det kan jag inte och har aldrig kunnat. Stuprännorna rensades häromsistens av ”gubbarna” på gården, kanske tar de häcken också om den växer helt in över ingången till huset.

Innerligt tacksam att jag inte har en anställning jag måste infinna mig till varje arbetsdag. Numera begriper jag inte hur jag kunde vara anställd i så många år, att jag gav bort min tid. Visst fick jag lön, inte alltid dålig sådan heller – men ändå. Idag har jag min frihet, som jag inte alltid värderar rättmätigt, men ändå inte vill vara utan. Så länge jag är frisk är jag fri att använda min tid som jag vill och kan.

Glad att inte behöva fira jul, har just aldrig gillat den sortens högtider. Tacksam också för att jag de senaste åren sluppit göra julmat och annat juljäkt. Jag gillar det mesta och äter gärna, men numera är det son och sonhustru som står för allt som hör julen till. Och i år är jag annanstans.

Inte min båt, inte mitt hav