Nu brinner mina ljus på köksbordet igen. Vintervärme. Ute är det allt mörkare.

Jag kokar några potatisar och värmer fläskfilégryta från frysen. I morgon blir det kanske kålsoppa, har ett litet kålhuvud i kylen. Det börjar bli bråttom att äta upp sådant som bör ätas innan jag far. Men, eftersom jag längtar efter mina tunnpannkakor så kanske det blir sådana i stället.

Har pratat med min hyresvärdinna idag, och fick tipset att ta med Wettex-dukar, hennes förra hyresgäster hade av någon anledning tagit med sig de som fanns. De lär vara svåra att hitta där nere.

Som vanligt börjar jag fundera på hur ”allt” ska få plats. Det får bli en incheckad resväska, en bag för hyllan ovanför sätet och lilla ryggsäcken med dator och liknande, under sätet framför.

Diskat och kalkat av vattenkokare och äggkastrull med ättika. I morgon får det bli en vända med dammsugaren.

Tror jag ska lägga mina tre vackra lammskinn i en plastback med lock, och ställa den högt upp i gästrummet, ovanpå garderoberna. Dit tror jag inte mössen går. Jag vet ju att de tuggar även på plastbackar, och mjuka lockiga skinn är nog svåra att motstå. Alla öppna plastpåsar med kattkissad kattsand till trots.

Klockan är kvart över sex. Och hur jag än bär mig åt i wordfeud, så vinner syrran och sonsonen. Men kanske inte med lika många poäng som vanligt. Något lär jag mig. Albin vann, syrran kommer att vinna. Och det är ändå kul att spela wordfeud.

Jag läser en artikel ur ICA-Kuriren på Facebook om Yasin Fayazi (ursprungligen från Afghanistan) med verkstad utanför Åkersberga. Han tar tillvara kasserade gravstenar (där gravrätten gått tillbaka till kyrkogården) och slipar dem, så att de kan användas på nytt. Han kan också göra inskriptioner med andra alfabeten än det svenska. Lägre kostnader för den som vill ha en sten, och smart återanvändning. En sådan vill jag ha – om jag alls ska ha någon.

Nyss tyckte jag mig se en katt under köksbordet, en svart, en av mina svarta. Kanske hälsade Minsann eller Vimsan på ett ögonblick. Saknar dem, inte enbart som musjägare.

Tisdag morgon, disigt och nollgradigt. Nu vet jag hur Madeleine-kakor ser ut, tack vare Helen. Har just ätit frukost, och funderat på att en bloggläsare tyckte att det var ”helt oväsentligt” att min fantasigubbe måste älska ostron. Mitt svar blev att det inte var oväsentligt för mig som älskar ostron. För att förtydliga, så behöver denne icke-existerande man därmed inte älska allt jag älskar… Men ostron, ostronöppnande och ätande tillsammans med någon jag älskar – det är speciellt. Jag har haft det och jag önskar ha det igen. Ja, önsketänkande, fantasier, framtidsdrömmar. Hoppas jag fortsätter ha sådana.

Morgontankar efter läsning av kommentar på Facebook.