Onsdag 22 november 2023. Sol, när mörkret dragit sig tillbaka. Sitter fortfarande med min temugg när klockan är halv nio. Sudoku avklarat, wordle ville inte idag. Minus sju. Om en vecka sitter jag på planet till Alicante, om allt går som det ska.

Tror jag ska våga mig på att åka in till Norrtälje idag på förmiddagen, det lär inte snöa förrän framåt eftermiddagen. Åkte och det gick bra. Vad som inte fungerade var att banken bygger om och inte hade några euro att sälja, och biblioteket gjorde detsamma, helstängt, till och med bokinkastet. Så nu måste jag skaffa några euro därnere – och det går säkert bra – men jag måste också åka in extra med biblioteksboken. Funderar på att skicka den per post, när jag ändå ska in med ”barnen” på söndag – billigare än att åka en extra sväng. Fast jag väntar ju på den där linneskjortan som är på väg, så…

Wordfeudar lite med syrran, som förstås leder. Och snart tänder jag mina ljus. Lägger sådant som ska med i resväskan på skrivbordet i gästrummet. Det börjar bli mycket – och då är inga kläder där.

Pyttipanna till middag, med stekta ägg. Rödbetorna åt jag nog upp för någon vecka sedan, men kanske saltgurka duger som tillbehör. Har en halv rödlök som får stekas före resten, liksom en liten bit kalvkött (kokt) som kan blandas i den frysta pyttipannan. Det där med att tömma frysen är inte enkelt (vilket otäckt lyxproblem). Har sagt åt sonen att han får förvänta sig att bära hem en del till sig, efter besöket här.

Det blåser, men än ingen snö. Förmodligen ett dumt beslut att inte bry mig om att byta till vinterdäcken, men nu är det så. Däcken finns hos äldste sonen, och dit ska jag hur som helst på tisdag.

Fick en gåva idag från en Facebook-vän, författaren Jane Morén. Hon skrev om böcker som förtjänar att påminnas om, och där fanns min bok, Free Spin. Jag blev så glad, och så tacksam över att hon brydde sig om att skriva om min bok. Den var viktig, är viktig, för mig – och kanske för andra också.

Jag möter ofta vänner och släktingar till människor som liksom jag fastnade i spelmissbruk. Och kanske, som jag, spelade bort allt – relationer, ekonomi, självkänsla. Med min bok återerövrade jag min känsla av att trots allt ändå fortfarande vara jag. Och skammen har lagt sig, vilket inte alla begriper. Det är inte mitt problem. Att prata om skam, att berätta om sina nederlag, sina återfall – och ändå visa att man kämpar och vill vara en annan. Det är viktigt, och det kan vara hjälpsamt. Det är kanske möjligt att åter vara den man kanske var förut – även om jag inte tror att det går att komma dit. Jag är färgad av mitt liv, det sitter i kroppen och i sinnet – men de eländen jag upplevt gör mig inte längre sömnlös och ångestfylld. De är historia. Resten är framtid, hur kort den än må bli.

Och nu, när klockan är halv tre, snöar det.

Som framgår är det inte lika snöigt här i Roslagen