Torsdag fortfarande, har ätit och druckit, har ett glas viño verde på bordet framför mig. Klockan är bara åtta, och jag vill gå till sängs redan. Mina wordfeud-kompisar gör annat. Jag har löst det sudoku jag sparade i morse, och läst så mycket jag vill av min kunds manus. I morgon fortsätter jag med det.

Läser lite i en av de böcker jag köpt för 50 cent, inte så otroligt engagerande. Har just pratat med yngste sonen i telefon. Han mår bra, jag mår bra. Glad att han ringer.

Undrar just nu vad jag gör här. Varför här och varför nu? Vad tror/hoppas jag/vill jag ska hända här som inte händer därhemma? Mer än slippa snö. Möten med människor, möten som jag törs låta ske. Kanske – kan ske. Knepigt med ord, och roligt ibland.

För ögonblicket är jag administrativ, skriver upp vad jag handlat och försöker ha överblick. Ser ut ungefär som hemma. Saknar diverse prylar här – propp till diskhon är ett exempel – men det löser sig kanske. Inte bråttom.

Jag skulle nog också behöva cykelträna mina ben. Men än har jag inte hittat någon sådan möjlighet här. Mitt knä är inte särskilt samarbetsvilligt, jag klarar 2-3000 steg utan att gå sönder, men inte mycket mera. Vart kortisonet jag fick innan jag åkte tog vägen vet jag inte. Och ingen information om röntgen från min läkare. PRP skulle nog vara bättre… Nina informerade mig om att det inte medges för knäartros i vår region… Kostar 3-4000 på privata kliniker. Och behövs flera vändor.

Så jag haltar mig fram, morrar och tar trappan upp till altanen sakta och ett steg i taget. Fötterna ställda rätt framför varandra, inga vridningar. Det går. Långsamt. Väl däruppe är det sol och varmt, på balkongen under är det skugga. Som också är skönt ibland.

Jag anpassar mig, som vi alla måste göra när vår verklighet förändras. Min anpassning är än så länge klart hanterlig, ingenting mera än jag klarar. Men det är knepigt när den egna förmågan blir så annorlunda, jämfört med hur den var. Jag är i början av den inlärningen. Jag må medge att jag varit mallig över min hållning och min snabba gång – det har jag ingen anledning att vara längre. Nu går jag långsamt, jag tycker att jag är väldigt mycket kortare än jag varit, och jag linkar fram.

Minns hur ”mannen min” noterade hur hans fd hustru blivit så kort – nu är nog jag där också. Men han är inte här att se det. Det är mycket som händer på några år när ålder och vad därtill hör plötsligt är där. Inte för att det är begripligt varför det skulle vara så överraskande. Jag och alla andra har ju sett det hända människor omkring oss. Nu händer det oss. Det handlar om mig. Och dig, alla ni som är ungefär jämngamla med mig. Nu är det vi som är gamla. Vi som insjuknar i än det ena, än det andra. Vi som kanske fortfarande kan mota Olle i grind, kanske ännu kan leva och glädjas åt att vi gör det. Lever. Ett tag till.