Så, fredag eftermiddag inför jul. Här, i La Zenia i Spanien nära Torrevieja, känner jag mig tacksamt o-julig. Jag äter det jag vill, idag köpte jag ostron till i morgon, inga köttbullar, inga prinskorvar och ingen Jansson. Böcker att läsa, steg att gå i den mån jag kan, ord att skriva också. I den mån jag kan.

Laddar telefonen.

Sonsonen och hans sambo och dotter flyttar just nu till ett annat hus i Kimstalund. Glad att de finns där nära varandra.

Har ätit min sushi-middag, med förstärkning av ingefära, wasabi och soja. Det enda som ingick i paketet var soja… Fortfarande, klockan kvart över fem, sol och vackert utanför fönstren. Inte ett moln i sikte.

Jag läser, och de senaste böckerna har varit skadade i inbindningen, hamnar därför i soppåsen. Sällan böcker jag har slutar där, men är de trasiga så. Har just satt ”vanliga” ljus i ljusstakarna, inte värmeljusen. Nu vet jag att Consum har sådana som jag vill ha. En vänlig kvinna – samma som jag beställde ostronen av – visade mig var de fanns. Det är intresssant att studera människor i butikerna, personalen menar jag. Vissa är naturligt hjälpsamma, andra gör sitt bästa att slippa se att en kund kanske behöver hjälp. Har mött båda sorterna i samma butiker… Hoppas de hjälpsamma stiger i graderna, något jag också tror mig förstå är att vissa medarbetare bestämmer och andra inte.

”Min” tiggare och jag vinkade glatt åt varandra idag. Jag hade inte mera växel att dela med mig av, men han såg glad ut ändå. Möten.

Tänker ofta på mina döda. De jag älskat, de som inte lever längre. Son, syster, föräldrar, svärföräldrar, ex-make, älskad sam/särbo.

Tänker förstås också på de som fortfarande lever, men aldrig blev mera än ouppfylld kärlek. Och därför fortfarande finns i någon form, för mig. Och alla de andra, som kanske fick mig att tro att vi var älskande, men som visade sig inte vara det. Inte för att de var så många som ”alla” antyder, men ändå. Önskar dem ett gott liv, eller en god död, eller något. Vet inte vad. Vill kanske tala om tacksamhet, även om inget någonsin blev någonting. Bara var inget. Inget är bra ibland, när inget annat finns. Även om det fanns utan att jag visste om det.

Bla, bla.

Är glad att jag har mina ulltofflor med mig. Och sockorna jag fick av Sofia. Jag har just satt på AC´n i sovrummet och tänder taklampan i vardagsrummet för att alls se vad jag skriver. Mina ljus brinner, jag tar ett glas rödvin efter min Dry Martini. Börjar fundera på att det vore billigare att dricka GT, men… Och nu talar mobilen om för mig att syrran tycker att ”tadel” är ett bra ord i wordfeud. Okej. Försöker hitta något på Netflix som tål att ses, nada. Eller kanske heter det niente på spanska.

Mitt rödvin får stå till i morgon.

Kanske gör drömmarna mig mera gott än att sitta här och läsa A Rogue´s Proposal…

Vaknade i en dröm där vår son Mats levde och var glad. Visserligen hade han färgat håret, så att han liknade sin yngre bror, men han log stort och pratade om något viktigt. Vet inte vad, det jag minns är hans glädje. Som gladde mig.

Det är dagen före julafton, och solen skiner, temperaturen nu klockan tio är tolv grader. Långsam frukost, med sudoku och wordle, och wordfeud. De mina har tid sent på kvällen, men då sover jag oftast. Och nu kan jag tänka mig att de stökar runt med de sista julbestyren. Jag knaprar ändå åt mig några poäng.

”Hallon” hälsar mig välkommen till Spanien, åtminstone en gång i veckan. I morse klockan kvart över fem. Det gillar jag inte att väckas av, eftersom jag då oftast har somnat om efter toabesök. Mejlar för att få dem att låta bli dessa meddelanden. Tror att ”roboten” förstod mitt mejl, det visar sig.

Ingen julgran direkt, men lever gör den…