Söndag 14 januari 20224 – en kort förmiddagspromenad, 2 300 steg. Fika med jordgubbs”tarte” på McCafé, det enda ställe jag hittade som var öppet. 4,20 Euro med en cortado (som inte kändes som en sådan). Sol och 17 grader just nu när klockan är halv tolv.

Drar på mig shorts och går upp på altanen för att fånga lite sol på benen, som fortfarande är vintersvenskt vita. En bok får följa med, The Thirteenth Tale av Diane Setterfield, lite mystisk och kanske överraskande läsning. Har hittills bara börjat läsa. Ingen idé att ta med datorn, ser  inte att skriva i solen.

När klockan så småningom är halv sju har jag läst ut boken (bra), och suttit på balkongen när det blev för mycket sol på altanen. Ätit sallad, cornichoner och gåsleverpastej – middag. Pata Negra (vitt vin) till. Nu wordfeud i all stillhet. Och lite skriv.

Har googlat mig till att de torkade aprikoserna förmodligen var orsaken till att min mage var i olag härom natten (hopskriver eller sär-?). Sådana ska tydligen ätas med måtta om man inte önskar få fart på maginnehållet…

Ser Rapport och den nye danske kungen med drottning, och folkets jubel. Och får veta att bara en person beviljades återvändarbidrag i fjol, något som den nuvarande regeringen gör stor affär av (inte att bara en person fått det, men bidraget). Vår så kallade integrationspolitik är skrämmande ineffektiv och skadlig. Och politikerna tycks inte lära sig något av föregångarnas misslyckanden, men refererar gärna till dem. Sorgligt. I USA tycks Trump vara framgångsrik, trots skandaler och rättegångar. Och Kina lär reagera på Taiwans val, hur är än så länge oklart. På Island strömmar lavan över husen som brinner, människorna har evakuerats, ingen vet var det kommer att sluta.

Här sitter jag i en soffa i en pensionärstät spansk ort, La Zenia. Befolkad av människor med pengar nog att köpa sina hus – som verkar stå tomma stor del av året. I alla fall det jag just nu bor i, har sett en granne som kanske/kanske inte fortfarande är i lägenheten på samma plan som ”min”. I alla fall stod en tom kartong utanför dörren idag, inte igår. Det promeneras hundar av alla de slag, många jag aldrig sett tidigare – ibland går de för egen maskin, ibland skjutsas de i vagn, som småbarn. Ibland tas hundskiten upp, oftast inte. Har inte sett några gratis hundbajspåsar här, som i Juan les Pins i fjol.

Sopor vid containers, ofta bredvid. På vissa ställen tycks de transporteras bort regelbundet, på andra ser det ofta skräpigt ut. Ingen sortering av plast, bara sopor och glas. Grovsopor ställs också på samma ställen som annat.

Yngste sonen ringer, han var hostig igår, men bättre idag. Jobbar i morgon, är ledig tisdag, jobbar så hela veckan, är ledig i helgen (varannan helg). Långa resor till och från jobbet, ibland knepiga arbetskamrater och dito chefer, Samhall är inte vad det en gång avsågs vara eller bli. Men han ger inte upp, och det ska han ha heder för.

Nu ägnar sig mina wordfeud-kamrater åt annat. Jag stänger av plattan jag spelar på och laddar den till i morgon. Klockan är kvart i åtta på kvällen. Här är det nu svart utanför fönstren. Taklampan och mina ljus är tända, en rullgardin nerdragen bakom min rygg. Fyller på mitt vattenglas och sätter igång AC´n i sovrummet. Men går inte till sängs riktigt än.

Det är lärorikt att bo några månader på obekanta platser, i främmande land. Jag vet ju att jag åker hem igen i slutet mars, och jag har det bra här till dess. Men jag vet också att jag inte vill bo så här, eller köpa boende här om jag så hade råd. La Zenia känns för avskuret från spansk tillvaro, för anpassat till pensionerade människor från många länder, människor med pengar och hundar. Ska definitivt inte påstå att jag vet särskilt mycket om den här platsen, jag håller mig alltför mycket för mig själv för att fatta någonting.

Och jag lärde mig också att La Caleta på Teneriffa var alltför isolerat, alltför likt detta men i mindre skala. Bussarna var lättare att förstå sig på där, och gick tillräckligt ofta till Puerto. Här verkar det knepigare. Dessutom, i fjol, i Juan les Pins – nej, också alltför ”icke-jag”. Kanske är det jag som är alltför ”icke-jag”.

Vad är det jag vill ha, som inte är hemma, och som jag inte tycks hitta, vart jag än tar vägen om vintern? Några variabler: värme, ingen snö, hyfsade allmänna kommunikationer, eftersom jag inte kör bil utomlands. Rimlig hyra, eftersom jag betalar hyra hemma också. Värme, i de här trakterna vintertid fungerande AC. Hiss, mina knän vill inte gå i trappor (även om de kanske mår bra av det).

Inte enbart halvtomma turistbostäder, lite levande miljö också – som i Puerto på Teneriffa. Gärna badbara stränder och havsvatten som man inte fryser ihjäl i. Lokala marknader (som i Antibes) med mat, ostron, ostar, oliver. Lokala barer och restauranger som i La Caleta på Teneriffa, där jag åt pulpos eller kunde köpa en nygrillad doftande kyckling, eller bara sitta en stund framför kyrkan och dricka en cortado. En god cortado.

Här fick McCafé stå för cortadon idag, men den var knappast värd namnet. Någon kväll ska jag väl gå och se om baren med fish &chips är okej, eller kanske ta mig till Paddy´s bortom Consum. Ett problem är att jag inte är förtjust i att äta på restaurang ensam, har aldrig varit… Och jag fixar inte en alltför ljudlig miljö, med sång och musik. Ett tänkbart ställe här annonserade om Elvis-kväll, bara det får mig att stanna hemma.

Och så finns det skönhet. Blommor mitt i vintern. Glädje.

Tyvärr också mänskliga sopor