Inför helgen

Fredag fortfarande, ungefär tre på eftermiddagen den 9 februari 2024. Låter domedagsmässigt att skriva årtalet. Påverkad av elände runt om i världen eller bara knäpp? Vet inte, både och förmodligen.

Middagsmaten är färdig att anrätta, men än får den vänta några timmar. Potatisklyftorna har gömt sig i värdinnans airfryer (kommer antagligen att vilja ha en sån när jag är hemma igen), marinerade i olja och kryddor, lök, vitlök och champinjoner väntar på att stekas på spisen, köttet likaså. En stor svartgrönröd tomat och en avocado kanske hamnar på tallriken också, plus en bunt hackad persilja. Bearnaisen från Blå band icke att förglömma.

Rastlös. Ett så bokstavligt ord.

Nyss, när jag satt en stund på balkongen, kom en bärgningsbil med en kvaddad liten punkad bil på flaket. En man som dessförinnan kom i egen bil till parkeringen bistod vid avlastningen. Nu står en vit liten stackars bil här, med kvaddad vänsterfront och punka på vänster bakhjul. Hur den ser ut från andra hållet vet jag inte. Bärgare och man som ordnade det hela har åkt sin väg. Och jag har gått inomhus.

Varje dag telefonsamtal som jag blockerar. Dito mejl. Trist. Det senaste samtalet kom från Limhamn, person vid namn Hussein nånting.

Ibland, ofta, just nu undrar jag hur mitt liv framöver kommer att se ut. Kan jag fortsätta röra mig och gå, kan jag sköta min ekonomi och mina dagliga inköp, laga min mat, tvätta och städa? Hur länge till? Och vad händer när jag inte kan längre? Vem bestämmer att det är så? Jag eller någon annan?

Var ska jag då bo?

Inte där jag nu bor, så mycket är säkert. Där behöver jag fungera optimalt, de månader av året jag fortfarande bor där. Förutsatt att jag kan bo nånstans där det är varmare under vintern.

Äldste sonen har tyckt att jag borde bo närmare dem. Jag är inte övertygad om att det vore en bra idé. Älskar dem, men älskar kanske min relativa frihet mera.

Läser lite till i Joanne Harris´s The Lollipop Shoes och inser att jag inte vill läsa vidare. Inte för att det är dåligt skrivet, men för att boken drar iväg mot någon sorts katastrof som jag inte vill ha just nu. Så den får ligga till sig under soffbordet, bland de andra som jag just nu inte läser.

Och papegojan i pepparträdet lockar inte heller. Liksom inte kineserna på 1920-talet. Eller Relative love. För lite kärlek, för mycket släkt och för mycket komplikationer. So, what to do? Kanske Carmel Harrington´s The Woman at 72 Derry Lane. Den boken vet jag än så länge ingenting om.

Detta, att ha olästa böcker som kanske eller kanske inte fångar mig.

När jag var liten låg jag och läste med ficklampa under täcket för att inte störa syrrorna. Och jag var ständigt på biblioteket och bar hem böcker. Vet inte vem som fick mig att vilja läsa, kanske mormors inneboende och vän Algot Göransson, som var en udda person i Avesta.

Han skänkte mig Sally Salminens Katrina, när jag nog inte var riktigt vuxen nog att uppskatta den. Men ändå, den boken är fortfarande en som får mig att gråta, får mig att finnas där med Katrina i livet i det Finland som var då. Och idag kan jag förstå att det måste ha kostat honom mer än han nog hade råd med att ge bort den boken. Jag har den fortfarande i min bokhylla därhemma, bland de böcker jag aldrig kommer att lägga ut på Bokbörsen. Vad som händer efter mig är en annan historia.

Efter middagen, med en bea som nästan dög, kom ännu en härlig regnskur. Nu har jag diskat, ätit upp kolorna (Werthers original choklad toffee) och sitter i soffan, igen. Är mätt, ganska belåten, fortfarande rastlös.

Kanske blir det marknad igen i morgon, om jag kommer ur sängen i tid. Behöver hitta en sån där icke-penna för paddan. De fanns där, men jag vet inte var. Och jag vill nog ha ännu en bit av äppelkakan som var så himla god. Kanske flera apelsiner också, de har hittills varit de allra bästa. Det får väl bli ”dramaten” igen. Om det inte regnar.

Min vän som var hos ortopeden i tisdags fick besked om att vänta på tid för höftoperation. Hoppas hon slipper vänta länge.

Det regnar ännu, härligt, behövt, vackert. Balkonggolvet blänker. Fönstren är så långt in att de just inte påverkas.

Och regnet fortsätter under kvällen

Profilbild för Okänd

About beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna en kommentar