”Kärlek är att jag vill att du finns” – eller så, möjligen fritt, efter Bodil Malmsten. Beklagar om det blev fel. Men så är det. Jag vill att du finns, och du finns inte.

Varje gång jag stänger av datorn, så sätter jag på den igen efter en kort stund. Det är som om det hela tiden finns något jag borde skriva, något jag glömt, något jag försummat.

Och när tekniken väl är där, så har jag inga ord. Jag har inte det jag trodde fattades, inte det jag saknar varje dag. Inga ord för tomheten, inga ord för kärlek som inte finns längre, eller som bara finns i mig. Ingen mottagare, ingen att eftersända kärleken till.

Igår kväll var det så här.

Och jag glömde persiljan på skärbrädan…