Igång igen med min laptop – vad som kommer ur fingrarna vet jag inte. Det gör jag oftast inte, och nu är inget undantag. Jag har haft en skön dag, molnigt i morse, men sol senare, vinden lite snällare än tidigare i veckan.

Nu börjar det mörkna, jag får snart flytta fram den lilla lampan från skänken till soffbordet. Gillar inte att ha taklampan tänd.

Hävdade tydligen i mitt förra blogginlägg att syrran vann i Wordfeud med drygt fyrahundra poäng. Det gjorde hon inte, men väl med sina vanliga drygt hundra. Ibland tror jag att jag blivit lite bättre under de här månaderna vi har spelat – för det mesta visar det sig att det är inbillning. Vilket konstigt ord, inbillning. Varifrån kommer det? Googlar. Det jag hittar tyder på tyskt ursprung.

Där lät jag mig förvillas en stund och fingrarna stillnade.

Norwegian har reserea och bokning ska ske senast 29 februari. Är det skottår i år? Hade ingen aning, men något frieri är inte aktuellt för min del. Men om jag visste var jag ska tillbringa nästa vinter så skulle jag bokat resa…

Och just nu inser jag att jag skriver för någon okänd läsare, inte för mig. Då blir det stolpigt, med pauser både här och där, många kommatecken och lösa tankar. Varför kan inte fingrarna fånga upp det som möjligen pågår i hjärnan, för något är det ju. Hela tiden, också när jag halvsover, men tror att jag nog är vaken. Eller tvärtom.

Jag har en månad kvar här i La Zenia. Om jag ville skulle jag kunna gräla på mig över att jag inte har gjort färdigt manuset till demensboken, att jag inte har gått igenom bunten med texter skrivna under de senaste åren – texter om åldrande, död, ensamhet, kroppens förfall, rynkor, skrynklor och allt annat upplyftande som hör till när ”man” väl passerat 80-årsstrecket.

Numera tycker jag att jag blivit väldigt gammal väldigt fort. Har nog mest att göra med att jag inte längre kan gå obehindrat och snabbt, med fin hållning. När jag står still och ser mig i spegeln ser jag någon med hängande axlar och hopsjunken kropp, som dessutom är kraftigare än någonsin. Ögonen är trötta och ögonfransarna syns inte, om de ens finns där fortfarande. Ögonbrynen tycks också mer eller mindre ha försvunnit, näsan bär spår av solskadefrysningen i våras, och är dessutom rödare än vanligt av solen härnere. Trots solskydd.

Nåja, inte mycket att göra något åt. Visst kanske jag kan äta och dricka mindre och tappa några kilo. Kanske kan jag till och med bli rörligare om jag tränar med Sofia, regelbundet. Vill nog ha en kortisonspruta i mitt knä när jag kommer hem, tror att den jag fick innan jag åkte har tappat sin effekt. De sägs fungera tre månader, och det stämmer i så fall.

Begriper faktiskt inte varför jag tjatar så om mitt yttre. Min ensamhet lär inte ha mycket med mitt utseende att göra, men mera med min tendens och vana att isolera mig, undvika kontakt med andra – kanske av rädsla att inte vara välkommen. Här finns säkert skador från tiden som spelmissbrukare, fattig och svekfull. Och en jäkla massa annan psykologi som jag inte har minsta lust att fördjupa mig i. Numera.

På den kanten har jag gjort mitt, det får räcka.

Så här går det när jag inte vet vad jag ska skriva – plötsligt står där en massa ord som jag inte alls hade kontakt med när jag började fingra på tangenterna. Vill definitivt inte kalla det ”flow” om jag alls har begripit vad det kan vara, men en liten sniff av det kanske.

Jag får för få ostron! Orkar inte öppna dem själv.