Och, det är inte jag på den förra bilden, med paraply i stormen – Pexels bild.

Lördag 9 mars 2024 – det blåser. Mycket. Övervägande molnigt, 17 grader, varningar för hårt väder, regn under eftermiddagen.

Måndag och tisdag lyser solen igen, och temperaturerna går upp över 20 grader hela veckan (även om det också är molnigt, t ex på onsdagen).

Idag går jag ingenstans. På måndag får jag handla det som behövs för middag när mina gäster anlänt.

Halv elva har jag avslutat en långsam frukost, och löst sudoku och wordle. Wordfeud väntar, syrran har bridgegänget på middag idag och är förmodligen upptagen, sonsonen har sin familj att umgås med. De är aktiva med wordfeudandet på kvällarna, när jag redan ligger i sängen…

Såg ett citat som tillskrivs Margaret Atwood, på FB igår. Om jag minns rätt lät det ungefär så här: först när du ger upp tanken på att bli älskad, blir du fri. (Kollar på nätet, originalet lär låta så här: the desire to be loved is the last illusion; give it up and you will be free.) Orden pratade med mig, jag har ju fortfarande en önskan, kanske en dröm, om att bli älskad – av någon annan än min familj. Att de älskar mig vet jag.

Är det en befriande tanke? Eller en pessimistisk syn på oss människor? Kan vi inte vara fria, trots att vi vill bli älskade? Vara fri och älskad? Är kärlek – om det är det som avses med ”att vara älskad” – alltid förknippat med ofrihet? Måste kompromisserna i kärlek skapa ofrihet?

Orden får väl hänga med mig ett tag, kanske kommer jag fram till något. Det som möjligen skymtade igår när jag såg citatet.

Nu fikar jag i stället för att fundera på kärlek. Och sex. Och närhet, någon att ta tag i om natten när det behövs, en hand eller bara värmen från en annan levande människa. För, även om det är frihet utan allt det där, så är det jäkligt tomt. Ensamt, bokstavligt.

Känner faktiskt smaken på kaffet idag, det är nog ett friskhetstecken. Tror det är en ”mancold” jag har, som jag gnölar om den – men jag är ovan, har inte varit så här förkyld på åratal.

Tankarna på kärlek, passion och frihet fick mig att gå till Youtube och lyssna på Leonard Cohen´s Dance me to the end of love, med en man och en kvinna som dansar tango. Sensuellt, passionerat, inte mycket frihet där, men totalt uppgående i musik och rörelse, kärlek kanske. Hum.

Städar badrummet/toan/duschrummet vad det nu kan heta. Det där upp har jag inte använt, så det får stå tills gästerna bestämt var de vill sova. Byter lakan i min säng, men bäddar ingen annanstans av samma skäl som ovan. Törs inte tvätta och hänga tvätt idag, men den vind som är.

Har saknat en vän på FB, länge. Skickade en fråga för fem veckor sedan, ”finns du?”. Svar idag: ”jodå, glad och pigg”. Tolkar det som att vännen numera har ett liv som inte har plats för FB. Om det är så gläder det mig, gladast är jag över att få veta att vännen fortfarande finns, om än livstecknen är sällsynta.

Läsvärd bok, tror jag. Victoria Smith Haggor. Bonniers 2024, ca 250 kr.

Nu har jag i alla fall sorterat de hopblandade papperssidorna i demensmanuset, alltid något. Mer blir det inte idag.

Pratar med ena systern min, hon skulle gå och lyssna på konsert i ”aulan” i Uppsala, som tyvärr har klen akustik. Uppskattar att hon ringer, när inte jag gör det. Mitt telefonerande handlar väldigt mycket om att svara (när jag ser vem som ringer), men inte om att själv ringa upp. Och hon ringer via messenger, vilket jag inte gör. Vet inte hur det går till, har i alla fall inte rätt inställningar för det – och behöver det inte. Våren verkar inte riktigt ha kommit igång i Sverige ännu. Hoppas det är varmare om drygt två veckor!