På lördag fyller äldste sonen sextio år. Hur gick det till. Nyss, nåja ganska nyss, fixade vi babykorg med Brigitte Bardot-blårutigt tyg och mjuk madrass så att han skulle ha det skönt där han hängde i krokarna i taket i det lilla huset vi hyrde i Sollenkroka.

Jan och jag hade en liten Renault 4, och den tog oss dit från Stockholm. Vi hade ännu inte flyttat till Sundbyberg, bodde på Grevgatan. Bron över till Djurö var inte byggd, färjan hade långa köer och lång väntetid. Och vi hade det gott i det lilla hyrda huset, Jans far snidade vindelekor till grannsonen Mats som var kanske fyra-fem år. Jag har svårt att förstå att han nu är runt sjuttio år, om han lever, att de som då var vuxna är döda, att vår son blir sextio liksom hans hustru (för några veckor sedan).

Hela mitt liv vecklar ut sig. Det som blev gott och det som var mera kämpigt. Ett konstigt ord, men det jag hittar just nu. Söner, nu är Erik sextio, Mats är död för tio år sedan, och Anders är femtiofem. Jan, deras pappa är död. Lottas pappa är också död. Livet fungerar så.

Onsdag. Tacksam att livet också fungerar när det gäller badstegar. En av de som arbetar på gården kom och berättade att jag nu kan bada. Han hade satt ner stegen i sjön, och jag har tagit årets första dopp i Addarn. Så skönt, och så fint att han tog sig tid att fixa stegen. Det blir nog ett dopp i eftermiddag också. Det blåser och det är molnigt, men också sol. Jag har inget på programmet idag, så jag blir nog sittande på altanen så länge det inte regnar på mig. Livet är gott.