Söndagsmorgon. Ett ögonblick av sol, sedan tar molnen över. Och det blåser, lockar inte till utevistelse. Det blir ännu en dag med läsande av olika sort, test- och nöjesböcker. Trodde jag skulle läsa mera om girafferna när jag gått till sängs, men som vanligt somnade jag utan läsning.

Lupinerna är fortfarande vackra, men de börjar gråna. Och pionen stöttas av vasens kant, så att blombladen sitter kvar någon dag till. Tänker alltid på Ulf när jag ser pionerna slå ut här. Han fick en vackert röd pion och en grankvist på sin cowboy-kista, som han ville.

Det mesta av mandelblommen på stenen hann torka bort i värmen, några lyser vita.

Girafferna får fortsätta vänta på läsning. Nu hittade jag Harry Macfie´s Lägereldar längesen i en loppislåda. Läser och minns hur jag läste den första gången när jag nätt och jämnt var läskunnig (ungefär samtidigt som jag fick tag på Bara en mor av Ivar Lo-Johansson, ingen jämförelse i övrigt).

Kanske var jag åtta-nio år och jag ville bli ”trapper” när jag blev stor. Boken fick mig att längta till stora skogar med guldfyndigheter, jakt och fiske för att överleva, vintrar med snö som täckte allt. Indianer och trappers, pälsjakt och förnödenheter som fick forslas med kanot långa vägar. Läser nu, och fångas igen. Språket är ålderdomligt, boken kom 1944 på Bonniers förlag, och verbformerna är i pluralis. Exempel ”lågo, togo, redo”. Men trots det absolut läsbar som en äventyrsberättelse om hur det kunde vara att leva ett (manligt) liv som trapper, för länge sedan, långt borta i Amerika. Dagarna ”längas”, han skriver ”ej” i stället för ”inte”, naturskildringarna är fantastiska.  En ”whiskyjack” är en nordamerikansk lavskrika…

Boken kostade 1944 1,85 kronor. Harry Macfie presenteras av Google som ”svensk äventyrare” med en skotsk morfar, och många böcker utgivna i Sverige. Han berikade mitt unga liv. Vet faktiskt inte om han levde som trapper, eller om han bara hade en mycket detaljrik fantasi. Tack ska han ha i sin himmel, hur som. Han skapade en längtan. Nu har jag läst ut boken för den här gången, den hamnar nog i min bokhylla och inte i loppislådan.

Jag har ätit min middag, stekt ris från frysen, lök och egenplockad svamp, mest kantareller, några tinade och rensade wanname-räkor, välkryddat. Gott.

Molnen kommer och går, vinden består. Har knallat ut och in från altanen flera gånger idag. Ingen gång fick mig att vilja stanna. Eller bada. Så, jag håller mig inomhus. Just nu kanske jag återvänder till girafferna, eftersom trapperns äventyr är färdiglästa. Jag ser en stor hare som äter sig mätt på fältet på andra sidan vägen. Tur att jag varken är hungrig eller trapper.

Blasten växer upp i himlen, hoppas något växer under jorden också…