Fredag, sen eftermiddag. Kraftig lunch idag, stora hamburgare med tillbehör, så kvällens mat blir lite lättare. Sallad, tomater, röd paprika, gravad lax, hovmästarsås eller romsås. Några färska kokta (hyfsat välskrubbade) potatisar för den som vill.

Ett par regnskurar, kraftig blåst, hela dagen. Sol ibland, men bara kort. Frukosten avåts utomhus på altanen, men i övrigt har vi mest hållit oss inomhus. Sonen tecknar sina fantasifigurer som finns i de berättelser han också skriver – och jag renskriver, hans vän stickar i soffan i vardagsrummet. Jag kollar börsen (inte vare sig kul eller förfärligt), har läst ut en bok som var så fin – Lisa Redzéns Tranorna flyger söderut. Läs den. En riktig bok, stark, inkännande, möjlig att identifiera sig med. Välskriven, bra språk med jämtska ord här och där, som bara förstärker känslan av närvaro. Forums förlag. En författare jag vill läsa mera av.

På söndag skjutsar jag mina gäster till Resarö, där jag inte varit sedan jag träffade min fd och numera också döde make för sextiofem år sedan. På Slåtterhagen, dansbanan, dit vi (jag och sommarjobbande kompisar från semesterhemmet tvärsöver Trälhavet) rodde varje lördag. En lördag, i början av augusti 1959, möttes Jan och jag. Han blev våra barns far, han var en kärleksfull och god vän också efter vår skilsmässa efter drygt fyrtio år. Och jag fanns med honom under de sista åren av hans liv, när demensen tog bort honom allt mera varje dag tills han dog strax före födelsedag och jul 2020.

Middag och disk klar. Gästerna sitter på trappen i efterdyningarna av sol. Vinden har nästan lagt sig, regnet håller sig borta. Livet är gott. Har just pratat med ena min syster i Uppsala, som rekommenderade Cecilia Uddéns sommarprat. Jag fick inte till något lyssnande, men läste hela hennes text – en stark kvinnas berättelse om sådant som inte borde kunna berättas, eftersom det inte borde (otillräckligt ord) förekomma. Och ändå gör det. Då är jag tacksam för en rapporterande röst, som inte väjer för sorgen och eländet. Tack, Cecilia Uddén.

Vaknar till en sval lördagsmorgon, med övervägande moln på himlen, lite blått här och där. Blåsigt. Frukost inne i köket. Några tidiga hundpromenerare går förbi på vägen. Spänstigt och snabbt, sådär som jag brukade gå. Numera tränar jag på att gå långsamt. När jag går, inte just nu.

Skickar recept på limoncello till vän i Dalarna.

Sonen tog en mycket tidig morgonpromenad, runt femtiden, och såg fyra vildsvin på håll borta på stora ängen ner mot sjön. Han gick hem och lade sig igen.

Testar den egenkokade rabarbermarmeladen och den var god. En rostad macka till kaffet. Klockan är ju snart tio.

Läser Hanna Lans blogg om hur hon har det nu, som ”house- and dogsitter” i Frankrike, efter att hon dragit ur sladden härhemma i Sverige, sålt huset och laddar om. Än vet hon inte vad som kommer att hända när den här perioden i Frankrike är slut i augusti. Jag säger bara ”heja Hanna” – glad att du gjort detta nu när du bara är drygt femtio år. Läs om Hannas äventyr här Hannalans.se.

Jag som är trettio år äldre än du undrar varför jag aldrig gjorde detsamma, varför jag trodde att jag borde jobba som anställd i så många år. Den frihet mitt egenföretagande gav mig slarvade jag bort under några år som spelmissbrukare. Nu är jag fri igen, har vuxna barn, barnbarn och ett litet barnbarnsbarn – men de begränsar mig inte. Planerna nu är att tillbringa ett halvår (vinter) i Spanien, åtminstone fyra månader från oktober i Bajamar på nordvästra Teneriffa. Oklart var jag bor i februari-mars. Kanske i Puerto de la Cruz, det visar sig.

Tror detta är en av saltvattenspolerna i Bajamar, det lär att gå bra att bada i dem vid ”low tide”, morgon och kväll – annars är vågorna för starka