Jag kommer ur sängen alldeles för tidigt, idag vid halv sju. Behöver ju inte gå upp, men kan heller inte ligga vaken och kvar i sängen. En hare är också vaken därute i grönskan, äter frukost, som jag inomhus.

Om en stund ska jag plocka fram det jag tror att jag ska ha i mina pickles. Men än har jag inte riktigt fått upp farten, nöjer mig med att slöskriva lite i stället. Och gör mig en kopp kaffe när mitt te är uppdrucket.

Nu har jag hackat och skurit grönsaker, förvällt de hårda, lagt allt i saltlag och ställt i kylen till i morgon. Då ska ättikslagen och kryddorna till. Det blir kanske gott, och ser i alla fall vackert ut. Hade burkar så jag tror att det räcker (slängde ju många när jag städade häromsistens).

Någon metmask står inte att finna här. Var ut och kollade, jorden är torr trots regnen de senaste dagarna.

Tog fram pasta och köttfärssås ur frysen, middag idag. Hittade också den burk med riven ost jag letade efter för några dagar sedan, nu kom den väl till pass. När ska jag börja skriva på burkarna vad de innehåller? I nästa liv?

Jag är mätt, klockan är kvart över fem, solen skiner, det blåser, men inte farligt. Regn kanske i morgon. En kär vän har bekymmer med hälsa och livslust, väntar på röntgenbesked och ska röntgas igen i slutet av månaden. Jag känner mig privilegierad som bara är less ibland… Och hoppas att min vän ska tycka att något i livet fortfarande är roligt, ger energi och inte enbart dränerar. Kram igen min vän. Du har människor som älskar dig och behöver dig, och du behöver dig.

Livet sätter oss alla på prov, några mer än andra. Önskar att alla som just nu tycker att livet är tungt och ohanterligt orkar tänka tanken att ”this too will pass” – allt går över, på ett eller annat sätt. Och under tiden har vi det liv vi har, att ta så väl hand om som vi kan och orkar, och vill.

Jag tror inte på något liv efter detta, det här är det liv jag har och jag har sannerligen inte alltid tagit väl hand om det eller mig. Eller de mina. Men numera uppskattar jag mig och mitt liv, jag har gjort mig av med skammen som tyngde länge efter mitt spelmissbruk. Den – och internetspelandet – är numera historia.

Jag har fortfarande ett liv, rimligen kortare framåt än bakåt, men lovar mig själv att leva det liv jag har så gott jag kan. Just nu med en Dry Martini i glaset efter middagen, med solen utanför fönstren och grönska, skogar och kullar. Jag lever. Just nu.

Slösar ibland bort mina dagar på att göra absolut ingenting, läser både skräpböcker och ”god litteratur” (just nu läser jag om Katedralen vid havet av Ildefonso Falcones. En bok som är lika fantastisk nu som första gången jag läste den för flera år sedan.

Jag äter och dricker för mycket, väger mera än jag vill, motionerar för lite, knäna vill inte gärna trampa på den där träningscykeln som pratar med mig i vardagsrummet varje gång jag slänger ett öga åt det hållet. Men, jag går fortfarande, överväger att köpa dyra och treledade hopfällbara gåstavar på Alewaldhs och ta med till Teneriffa i höst. Jag doppar kroppen i sjön och tar några simtag när jag bestämmer mig för att vädret är lämpligt.

Hoppas på färsk potatis under den väldigt växande blasten i pallen på berget utanför altanen. Flyttar på pelargonerna så de inte ska ta stryk i blåst och regn. Sopar altanen ren från allt som lossnar från tak, träd och stuprännor, med eller utan kajornas hjälp. Städar hyfsat inomhus (inte allt på en gång), tvättar och bäddar rent i min säng och gästsängarna. Sorterar sopor och slänger i därför avsedda containers.

Gläds åt att se både små och större harar därute, fasantuppen som spatserar som om han har något att vara mycket stolt över. Det kanske han har, vad vet jag. Stöddig ser han ut i alla fall. Den grå hägern som flög över mig tidigare idag är mera maklig, den flyger bestämt med väl avvägda vingslag i riktning till eller från sjön. Och gässen flaxar med vingarna för att hålla sina tunga kroppar flygande. Jag älskar att bo här, så här års. Tänker göra det så länge jag kan. Och jag tänker tillbringa vintern i varmare klimat, också det så länge jag kan och ekonomin tillåter.

Inte min fasan…