Idag kliar det i skrivarfingrarna. Det kanske är bra. Vad nu bra är. Jag har lust att göra färdigt middagsmaten, men är inte hungrig. Väntar därmed. Fick nyss en lång och kärleksfull kommentar till min blogg. Vännen A-lott från 1av3.se (skrivutrymme på nätet för nästan femton år sedan – ingen av oss minns exakt – som fick igång mitt publika skrivande). Vi känner varandra, vi ses just aldrig, men vet alltid att vi fortfarande finns.

Och Hanna, som jag också mötte för länge sedan, hon skrev sin självbiografi utifrån andra premisser än jag, men inser också hon idag att skrivande många gånger dessutom är terapeutiskt, det hjälper inte enbart andra människor.

En fundering – vad av skrivande är inte terapeutiskt, i något avseende? Varifrån kommer de människor vi skildrar när vi skriver, de liv de lever eller inte lever, de sorger de får att hantera och den glädje livet ibland ger? Varifrån kom Andersens sagofigurer, var fanns Pippi Långstrump innan hon blev Pippi? Och hur kom Maria Lang fram till de mordlystna karaktärer – och ädelmodiga hjältedetektiv – som hon, en kvinnlig rektor från Östermalm, skrev om?

Jag fortsätter läsa om Museet för krossade drömmar.

Nu, halv fem, ännu en kraftig regnskur. Rakt ner i backen, bilen blir kanske lite renare.

Gott att jag inte har någon semester att vare sig glädja mig över (solig) eller sörja (regnig). Kommer aldrig mera i livet att ha semester. Men det innebär inte att jag alltid har semester. Begreppet är kopplat till anställningsförhållanden, ofrihet, någon annan bestämmer över din tid mot att du får någon sorts betalning för tiden. Och några fattiga veckor som är din semester varje år, flera idag än tidigare. Flera här i Sverige än i t ex USA.

Jag har ätit min middag, god idag som igår. Idag lite mera lik pyttipanna à la Greta (Garbo). Den sista vinbärsgelén gick åt, ska kanske kolla om jag kan plocka lite svarta vinbär borta vid huset som står tomt.