Försöker logga in på appen Alltid öppet på plattan. Det visar sig att operativsystemet är för gammalt, så det fungerar inte. Får delta i måndagens gruppmöte om artros per mobil… Nu behöver jag kolla om hörlurarna fungerar med mobilen. Har inte använt dem där hittills, hämtar app. De fungerar.

Lyssnar lyckligt till Nationalteaterns Bara om min älskade väntar och sitter ute i blåsten och skriver. Solen är besvärande som alltid utomhus med datorn. Och reklamen mellan musikinslagen störande. Nu Den jag kunde va, med Mikael Wiehe.

Med hörlurarna och musik kanske till och med träningscykeln blir roligare. Varför har jag inte fixat detta tidigare? Spelar förstås ingen roll, nu är det bra. Bara om min älskade väntar med Totta Näslund är inte heller fel.

Eller Leonard Cohen´s Dance me to the end of love. Med den mest sensuella tango jag någonsin sett.

Noterar att musik med ord distraherar mig från mina egna ord. Skrivandet blir därefter. Här sitter jag och sjunger ohörbart, gläds och får ner några ord här och där. ”Låge” är ett vackert ord, ”bara om hon låge här tätt intill mig”. Saknar att ligga tätt intill min älskade.

Vinden blåser små fjäderlätta fröbollar, som liknar de längesedan vissnade maskrosornas. Vet inte varifrån dessa kommer, men blåsten ser till att ha hamnar lite överallt. Molnen gör att jag ser vad jag skriver lite lättare än när solen lyser. Solglasögon hjälper inte synen. Spelar nog ingen större roll. Jag bara pladdrar. Men det är skönt att sitta här på altanen i varierande blåst, hyfsat lä, och en himmel som visar de mest varierade molnformationer. Och musik i öronen, inga hörapparater utan rejäla lurar utanför öronen (har just insett att de nog skulle behöva nya kuddar). Ett framtida projekt, liksom tredelade dyra gåstavar hos Alewaldhs. Sedan får det vara slut på inköp innan jag åker. Jag börjar nästan vara på väg, än så länge enbart inombords.

Alf Robertsson läser Mitt land. Och jag ser hur många av de som finns på min youtube-lista är döda, de flesta. Än så länge är det bara Mikael Wiehe som lever – för det gör han väl? Freddie Wadling nu, Blott en dag. Och jag hör mig sjunga med och hitta alla de glömda orden, hoppas ingen hör mig. I de flesta av sångerna hittills. Hur gick det till, hur kan jag komma ihåg alla sånger jag glömt? Hjärnan är underbar och jag är tacksam att den gör det den kan, än så länge.

Nu Dana Winner, One moment in time, den texten kan jag inte. Men tycker mycket om hennes sätt att sjunga. Och jag tror hon lever. Nästa är Josefin Nilssons och Totta Näslunds Alltid inom mig.

Så går jag in, med hörlurarna och musik som plötsligt tystnar. När jag kommer tillbaka ut går det inte att ansluta lurarna. Jag blir less, och ledsen, och lack. (Min danska vän skulle vara här nu och kräva översättning av less och lack, ledsen begriper hon nog.) Nu går det bra igen, varför vet jag inte.

Dan Andersson i Thorstein Bergmans version, Spelmannen. Elisabeth Hermodssons Vackre Apollo. ”Vi älskat på heden tills ljungen blev öm…”. Mando Diao Strövtåg i hembygden. Laleh med En stund på jorden, Björn Skifs Håll mitt hjärta. De tre senaste spelades vid mina kärastes begravningar. En begravning där jag inte kunde göra något åt musiken var Ulfs. Den var nog vacker, minns inte. Vet bara att jag var där, ”en stund på jorden”, med en röd pion och en granruska. Och barn, systrar och vän som stöd.

Lyssnar till Ebba Forsberg också, med Mikael Wiehe – För att jag älskar dig.

Det blir för många andras ord i mitt huvud, kanske också i fingrarna. Och jag blir lätt melankolisk över all kärlek, besvarad eller inte. Jag saknar idag både ”sorterna”. Har ingen levande kärlek att sörja, heller ingen levande att glädjas åt i hela kroppen. Men än gläds jag åt att fingrarna fortfarande dansar över tangenterna, även om jag inte alltid har full kontroll över vilka ord som skrivs.

Det här är en förunderlig lördag, med väder som trotsar beskrivning. Ännu idag inget regn, kanske till kvällen. Blåst enligt förutsägelser, vackra moln som kommer och går. Djuren kring gården tycks hålla sig utanför mitt synfält. Fåglarna likaså. Min stora lind släpper ner någon gammal och torr gren emellanåt, men än har inga alltför stora landat på bilen. Bara en massa frön.

Esbjörn Svensson Trio Elevation to Love. Så vackert.

Kanske ett naturligt tillstånd att vara omgiven av döda människor, när man är så gammal som jag. Men det är ändå sorgligt, hur naturligt det än må vara. Jag saknar mina döda, vare sig jag har känt dem eller inte. Menar inte enbart ”känt” i biblisk bemärkelse, många är okända annat än som musikmakare eller författare eller annat som är allas kunskap om dem. Saknar de döda som jag är släkt med, saknar de döda jag älskat, saknar de jag älskat som ännu inte är döda, saknar obekanta människor som gjort någon sorts intryck på mig.

Och är glad att jag ännu sitter på min altan i blåst med sol mellan molnen och lyssnar till Neil Young och Harvest Moon. Han är tillbaka på Youtube.

Lyssnar till Eva Cassidy Over the rainbow…