Det blev middag i alla fall – och oj, så goda pannbiffar jag gjorde. Små, smakfulla, välstekta och till dem mina egna potatisar med smör och flingsalt. Hoppade över salladen. Delikat, har middag/lunch i två dagar till.

Jag har alltid haft för mig att jag inte kan göra köttfärsbiffar eller -bullar. Handlar kanske om att det förr i tiden skulle vara många för att mätta hela familjen och kompisar därtill. Idag bestämde jag mig för att jag kan.

Fasanhönan är också hungrig, hon springer runt på gräset på andra sidan vägen. Tror det är hönan, ser dåligt på långt håll. Nu är hon tillbaka bland bladverket under syrenhäcken, de där jättestora bladen av en ogräsväxt som jag aldrig kommer ihåg namnet på. Där har fasanfamiljen gott skydd.

Ena syrran ringde, av misstag. Hon var på väg till son och sonhustru på middag, de har just kommit hem från Kroatien. Och andra syrran är hos dotter och måg, och barnbarn, på Lugnet. Dottern fyller år i morgon.

Har pratat med sonen ett par gånger idag, och bekräftat att vi ses för att kolla sängar på Ikea, tisdag nästnästa vecka. Han är ledig på tisdagar. Vi ses också på torsdag kommande vecka, kanske tar jag då bussen in till Sundbyberg. Jag har kassar här som ska hem till honom, och han har kassar som ska hit till mig. De kan nog vänta, till veckan därefter. Enklare med bussen in när vi ska in till stan så tidigt på torsdagen. Har skrivit en lista med frågor jag menar behöver tas upp på apné-mottagningen. Anders är glad att jag följer med.

Himlen är molnig, det blåser kraftigt, men än inget regn.

Får ett gulligt meddelande på FB från M, grannson på landet. ”Margareta, är du ledsen?” – jag svarar att det är jag inte just nu, att det är fint att han frågar, och att det, om jag är ledsen, oftast går ganska fort över… Den unge mannen är så fin, nu drygt 20 år (om jag inte räknat fel). Glad att känna honom. Kanske såg han att jag markerat ”ledsen” i en väns inlägg.

Vinden har stillnat, lite sol fortfarande bland molnen. Klockan är kvart över åtta, jag har diskat och plockat undan efter en skön söndag. I morgon artrosskola på nätet en timme, och på fredag igen. Hoppas det är värt tiden.

Måndagsfrukost på altanen, med poncho över morgonrocken. Svalt, och blåsigt, soligt. Kollar börsen när det blir så dags, en aning upp. Sälja vad, om alls? Väntar till längre fram på dagen.

Artrosskolan klockan elva började med att jag syntes på bild, men ”fanns” inte, en annan deltagare kunde bekräfta att hon såg mig, så jag konstaterades vara närvarande. Så bilder av korta meningar om artros, vad, hur, ev varför, vad man kan och inte kan göra något åt. Ungefär där försvann både ljud och bild – och det gick inte (för någon) att få kontakt med kvinnan som läste innantill. Efter en stund loggade jag med flera ut. Ingen lyckades få kontakt igen. Kanske sitter det nu en föreläsare och pratar för döva öron…

Alltså inte värt tiden, även om det bara blev en nätt halvtimme. Dåligt, men stämmer tyvärr med de recensioner jag sett av appen ”alltid öppet”. Jag ska ju träffa ”min” fysioterapeut igen, och kan då ge mina synpunkter på det här fiaskot.

Nu tar jag med mig datorn ut på altanen och struntar i artros. Sol så att jag drar upp parasollet en bit, inte helt eftersom det fortfarande blåser. Himlen är både vackert blå och vackert molnig. Men det är inte mulet.

Lyssnar till Serge Reggiani, Le temps qui reste. Dansa, skratta, gråt, lid, känn… Jag har hittills aldrig riktigt upptäckt den här sångaren, men har en syster som tycker mycket om honom. Hon talar också obehindrat franska, jag gör det bara nästan (bättre när jag hör och läser, än när jag försöker prata). Nu Ma Liberté. Och Jean Ferrat, Aimer à perdre la raison. Gillar den titeln. Nu Beethoven Sonata No. 8, inga ord. Musik där jag väntar på nästa instrument och musikant, hela tiden. Både lugn och uppfordrande, tveksam och bestämd. Lekfull. Fin. Plötsligt sträng, brutal. Daniel Barenboim spelar piano, eller heter det möjligen flygel? Har inte skillnaden klar för mig.

Flyttar mig och soffdynan till skuggan från parasollet. Njut av de sista sommardagarna säger deprimerande väderspåmän och -kvinnor. Kanske går jag ner och tar ett kvällsdopp, just nu sitter jag bra där jag är. Böjer lite på knäna nu och då så att brosket kanske kan få lite ledvätska, och därmed näring. Det lärde jag mig idag, fick lite större förståelse för hur knän och andra leder fungerar.

Parasollet fladdrar lite farligt i vindbyarna. Tänker som så ofta för länge sedan, ”skönt att inte vara på sjön i kraftig och oberäknelig vind”. Saknar sjölivet, framför allt att få sova i en mjukt vaggande båt. Åtminstone så länge vi låg tryggt förankrade och vinden inte vände – vilket den gjorde ofta, till exempel på Åland.

En av mina små ”hoppspindlar” tycker att han ska vara på klaviaturen samtidigt som jag. Han får flytta på sig – gillar de där små, snabba, hoppande spindlarna.

Öronen får vila en stund, musik och sång förvillar mig. Eller, tar mig i anspråk så att annat inte ryms. Inte för att det som ryms i tystnaden är särdeles viktigt. Men ibland kanske viktigt för mig.

Middag idag blir nog stekt potatis och pannbiffarna från igår. Hoppar över lunchen idag, efter stadig frukost. Än är klockan bara snart ett. Det är skönt härute, också nu när molnen börjar samla sig och parasollet inte längre behövs för att skymma solen.

AI-skapad ”small, cute, friendly spider”…