Börjar om. Måndag eftermiddag. I veckan fyller yngsta och enda sondottern 26 år. Och veckan därefter yngste sonen 55. Nyss blev den äldste 60. Mats var bara 47 när han dog för tio år sedan. Deras pappa Jan dog 2020.  Hur går det till när åren plötsligt bara har gått? Hjärnan vet förstås att det är så det är, men jag varken vill eller kan förstå.

Jag förstår inte heller att jag är så gammal som jag är, men jag känner det i kroppen. Den icke-fungerande artrosskolan idag gjorde mig inte piggare. Den talade om att artros, i knän, höfter och fingerleder, är den vanligaste kroniska sjukdomen. ”Alla” får artros, och det är inte mycket att göra åt det. Träna för att förstärka muskler och kanske få bättre ledvätska verkar vara det enda som sjukvård i Sverige kan erbjuda. Man frågar om jag vill operera, och det vill jag inte, eller åtminstone undvika så länge det går.

Så, ögonen är som de är efter starroperationer och nya skelglasögon, ser dåligt på långt håll, men kör bil säkrare eftersom jag inte längre ser dubbelt. Läsglasögon för datorn och böcker, inga alls när jag ska förflytta mig. Det jag vill säga är att ögonen inte fungerar bekvämt.

Öronen är totalt beroende av hörapparater, utan dem hör jag just ingenting. Också obekvämt.

Och kroppen, benen, knäna – är som de är. Tillsammans med dålig kondition inte så bra, hoppas bli duktigare på att promenera på Teneriffa…

Huvudet verkar fungera bra fortfarande, men det är min egen utsaga. Hur skulle jag veta om något annat var på gång? Mera glömsk än tidigare är väl ett tecken, men också något som nog är ganska ”normalt” för en gamling i 80-årsåldern. Tunnare hår och hårstrån hör visst också till. Mina naglar har aldrig varit lättskötta, fungerar hyfsat om jag kommer ihåg att smörja in händerna efter disk etc. Tänderna kräver regelbunden tillsyn, men sköter sig om jag sköter det. Magen mår bra efter galloperationen, och den nu några år gamla nya höften har inte varit till besvär, tvärtom.

Sömnen mera oregelbunden, behöver gå upp och kissa åtminstone någon gång mitt i natten. Har inkontinensskydd på hyllan i toalettrummet, ifall att. Några paket får nog följa med på min resa. Hoppas på en bra (ganska hård) säng i Punta Brava.

Det är sammantaget lite lagom kul att bli gammal, men alternativet är sämre. Ensamhet och ”excess of lack” (ett uttryck jag stötte på i någon bok och tolkar som ”överflöd av brist/längtan”) är nog det som är svårast att göra något åt. Och jodå, jag vet att det finns föreningar, klubbar, dejtingappar med mera som kan förändra ensamhet till något annat. Men de är inte för mig. Så jag får väl skylla mig själv.

Jag skär rödlök att steka tillsammans med min potatis, till pannbiffarna. Kanske ett ägg också. Men klockan är bara fem, så matlagningen får vänta ett tag. Är glad att jag fortfarande har lust att laga god mat, ”bara” åt mig själv. Vet många som tappat bort den lusten.

Och än vill jag göra mig en god Dry Martini (helst med Marezzo som vermouth), eller ta ett glas gott vin till maten. Numera oftast vitt vin, gärna viño verde, sällan rött. Vet inte riktigt varför, kanske för att jag är för okunnig om alla de viner som finns att välja bland, här på systemet och där i Spanien.

Har ätit min middag, diskat (eller åtminstone lagt disken i blöt). Om jag vill ha potatis i morgon också, så får jag ta upp ett stånd till. Har tre kvar. Potatis och bröd sägs bli mycket dyrare här i höst. Varför? Odlar Sverige inte längre tillräckligt med potatis? Eller vete etc som blir mjöl? Är det likadant nere i Europa, ska jag alltså baka mitt bröd på Teneriffa – odla potatis lär det inte bli tal om. Här ett bröd för 80 kronor i framtiden, det är inte vettigt. Eller så är det vettigt, får oss att baka själva.

Syrran firar dotterns födelsedag, vad sonsonen gör vet jag inte. Spelar wordfeud med mig gör ingen av dem, just nu. De brukar komma igen när det blir kväll, och då sover jag redan, eller ligger åtminstone i sängen och struntar i pip från mobilen.

Jag står på trappen och håller hårt i dörren. Solen är på väg ner, vinden drar. Det är vackert och jag lever.

Det här kunde ha varit min solnedgång, om jag masat mig ner till sjön och fotograferat.