Den gamla datorn har inga problem (just nu) med anslutning. Men det jag skrev om idag finns inte här, har inte synkats hit. Inte vet jag vad som är galet med min nya laptop och inställningar, men någon någonstans kanske kan lösa det. Jag försöker nöja mig med att detta för ögonblicket fungerar.

Hoppas det gör så i morgon också. Då kan jag lägga in sonens böcker på Bokbörsen.

Nu har jag avslutat prenumerationen på Avast och begärt ”refund”. Har laddat ner gratisprogrammet i stället. Är less på automatiska förnyelser och saker som bara ställer till det. Vet inte om jag törs öppna den nya datorn och kolla vad som händer där.

Det är fredag morgon och min gamla dator ansluter fortfarande, den nya inte. Avast har meddelat att mina pengar är på väg.

Sonen hade en ny idé beträffande hans gamla säng, ”den kanske går in i bilen” – och det gör den kanske. Vi testar i morgon eftermiddag. Slit och släp. Då kan han få sin rena tvätt också.

Nu ska jag ägna mig åt Bokbörsen en stund. Jag lade några timmar på att registrera de av sonens böcker som jag fått med mig hem. Nätet fungerade hela dagen, hela kvällen och en stund på lördagsmorgonen. Efter ungefär en kvart upphörde anslutningen… Och mitt nätverk finns inte med på listan, enbart gårdens olika anslutningar.

Stänger av router och dator, sätter igång igen. Då är dokumentet plötsligt skrivskyddat, inte av mig, inte medvetet. Fortfarande inget internet. Men nätverket finns där. Har inte kollat nya datorn.

Frustrerande.

Det är en disig lördagsmorgon, med dimma bortöver mot skogen. Drömde att doktor Calle beklagade, men de hade inte kortison längre (för mina knän), ”det är en ekonomisk fråga”.

Drar ur sladden till routern, och låter den ligga ett par timmar. Sätter i och har internet igen, på gamla datorn, inte den nya. Tacksam att kunna svara på mejl via min stora tunga laptop. Letar efter en anteckningsbok jag trodde mig ha där jag noterat alla lösenord, hittar inte. Resfeber?

Nu har jag varit in på Jysk och köpt ny madrass och kudde till sonens gamla säng. Han och hans särbo (och ett par hjälpsamma grannar) hade fått ner sängen utanför porten när jag kom. Med gemensamma krafter och lite pulande fick vi in sängen tillräckligt långt in i bilen (en Opel Corsa som rymmer mycket mer än jag tror). Lotta hade snöre vilket jag glömt och vi kunde förankra bakluckan så pass att jag kunde köra. Sonen fick klämma in sig i framsätet som var väldigt trångt. Lotta gick hemåt.

Körde försiktigt och var lite rädd i uppförsbacken strax utanför porten dit vi skulle. Sonen tog kudde och madrass och öppnade porten, medan jag började baxa ut sängen ur bilen. En svensk man gick snabbt förbi och stirrade rakt fram. Den invandrade man med (tror jag) afrikanskt ursprung som också kunde ha passerat, kom genast till min hjälp och bar ensam in sängen i porten. Där det visade sig att hissen var för låg.

Han och sonen lyckades få med sig sängen tre trappor upp. Och jag var innerligt glad åt denne hjälpsamma man – han menade att som grannar är man som familj, och hjälper varandra. Han gav mig tro på att människor är grundläggande vänliga och hjälpsamma.

När sängen väl var inne i lägenheten fick vi den på plats. Jag tog ett abrupt farväl, eftersom jag inte ville köra i mörker.

Nu hemma vid köksbordet, glad åt att även detta fungerade. Jag kallades ”krutkvinna” eftersom Lotta inte ville kalla mig krutgumma. Mindre glad är jag åt att den nylimmade spaken till vindrutetorkarna åter hamnade i min hand när jag försiktigt ville använda torkarna. Det blir något äldste sonen får ordna med före besiktning, beställa ny produkt och få dit den…