Torsdag, solig morgon, blå himmel med bara något litet moln. Elva grader när klockan är halv nio. Lyssnar till vår sondotters ”sommarprat”, en uppgift på folkhögskolan där hon just nu studerar. Blir så stolt över vad denna unga kvinna klarar av idag, och vad hon bestämt sig för nu, tio år efter att hennes pappa, vår son Mats, förolyckades. Älskar dig, Sofia. Vi hinner inte ses innan jag åker till Teneriffa, men kanske kan du komma ner några dagar under något lov. Du är välkommen, det vet du vid det här laget. Ensam, eller tillsammans med kusin Simon, det finns plats – bara inte från 14 december till nyår.

Kör igenom artrosprogrammet även idag, för att kolla hur det fungerar utan sensorer som registrerar. Mina sekunder är kanske lite kortare än de ska vara, och steg registreras inte – men i övrigt fungerar det fint. Och mitt ”enbensstående” är garanterat bättre nu än för sex veckor sedan, balansen fungerar hyfsat.

Nu fika med en skiva rostat bröd och svart vinbärssylt, hemgjord efter Hirams recept. Det är ju flera timmar sedan jag åt frukost. Matjessill, mandelpotatis, rödlök och gräddfil till middag. ”Måste” ju äta upp det som finns i skåpen.

Igår hos frissan såg jag hela tiden mina knotiga, fläckiga gamla händer som låg i mitt knä, väl synliga ovanpå den svarta skyddscapen. Väl synliga var också ådrorna. Någonstans såg jag en rubrik där en kändis uttalade sig, ”det är inte kul att bli lite fulare”. Hon hade några år kvar till min ålder. Jag tycker inte heller det är kul, det bara är. Och det är något som fascinerar mig, detta med att åldras utanpå. Inuti vete sjutton hur gammal jag är. Spegelbilden återger mig, som jag ser ut idag, men den jag ser är ibland främmande som om hon vore en okänd kvinna. En gammal kvinna.

Nu ska jag kanske kliva ur morgonrocken och klä på mig. Men först en dusch och hårtvätt.

Så, soptunnorna är tömda och återbördade till sina platser innanför grindhålet. Jag är så fräsch jag kan bli, nyduschad, tänderna borstade, ansiktet insmort med någonting som säkert är bra, kläder på. Tånaglarna hjälpligt påmålade, ett träningspass bara det. Klockan är snart halv elva.

Vad ska jag ha resten av dagen till? Har till och med diskat den lilla disken från morgonen. Tänker inte dammsuga förrän på söndag, har ingen tvätt, behöver inte handla annat än solkräm, och det kan vänta. Inga böcker att lämna. Kanske en promenad ner till sjön, tror inte jag tänker bada.

Nej, sjön lockade inte till bad idag, det blåsta kraftigt därnere. Näckrosbladen är nästan helt borta nu, vilar till nästa sommar. Och inga fåglar, såg inga i varje fall. Hörde inte heller, lämnade hörapparaterna hemma. Killarna på gården jobbar och fejar, sladdar gruset och kör bort löv, mina små högar också. Resten av löven, och de blir flera, får ligga och kanske göra nytta över vintern.

Nu ut på altanen. Och där satt jag och läste, tills jag tröttnade och gick in. Matjessillen får vänta till i morgon, hittade oxrullader i frysen. Och har börjat läsa om Carsten Jensens Vi, de drunknade – som jag läst, men antagligen inte ägnat tillbörlig medvetenhet. Nu kanske. Det blir inte sill till middag, hittade oxrullader i frysen… Och har grädde. Sillen får vänta, middagen var god.

Fredag morgon, regn under natten så att pelargonblommorna på altanen hänger ledset. Jakt på gården, bilar far fram och tillbaka. Förklarar finputsningen av gräsytor och möteslokal under veckan. Det ser blött ut, men regnar kanske inte just nu. Har just fått ännu en beställning på Bokbörsen, två delar ”Grafiska yrken”. Tunga böcker som Jan för drygt sextio år sedan behövde på Grafiska Institutet. Hittade en lämplig kartong i skrubben, och ska slå in dem för leverans i morgon eller på söndag. Idag håller jag mig hemma. Sofia berättar att det gick bra med uppläsningen i skolan, hon var så glad – och det är jag med!

Dammsugning står på programmet, golven får klara sig utan våttorkning. Glömde den utrustningen hos sonen (som nu har dubbelt upp). Ska plocka ihop det sista och väga packningen än en gång. Tänker ta med mig sittdynan, vilket gör att jag kliver ombord med tre pinaler, inte två. Men det kanske går, om jag hävdar att jag inte klarar att sitta utan dynan.

Läser en dikt på Facebook om att förlora allt, inte ha någonting och hur ingenting så småningom övergår till någonting, som kanske är ingenting det också. Bättre uttryckt i dikten på engelska, men jag kände igen mig. Hittar tyvärr inte tillbaka till inlägget och kan därmed inte tala om författarens namn.

Klockan nio forslas jägarna ut i skogen per en radda bilar som passerar mitt köksfönster.

Jag stuvar undan kuddar och annat som kanske lockar möss att boa. Fikar, kaffet och mjölken räcker precis till en kopp i morgon också. I kväll blir det resten av oxrulladerna till middag, sillen får stå i kylen ett halvår. Liksom diverse syltburkar, inlagda peperonis, skivade rödbetor och saltgurka, inlagd ingefära, pickles och liknande.