Så har jag idag varit passiv åskådare till hur ”det rika folket” levere. Speciella jaktfordon har transporterat män iklädda likartade kläder. Jaktkläder kanske från Chevalier, eller annat känt märke. För mina ögon ser de likadana ut allihop. De är försedda med gevär, brutna innan jakten börjar. För det gör den väl. Åtminstone får de något att äta så småningom, cateringbilen far förbi.

Och de forslas tillbaka, några går – fram på eftermiddagen efter en mycket blöt dag i skogen. På jakt efter vad? Vet förstås inte, kanske vildsvin, kanske hjort i hägnet (jakt?). Eller annat vilt utanför.

Nu, när klockan närmar sig fem på eftermiddagen, verkar regnet lätta. Inga bilar far just nu längs vägen utanför ”mitt” hus. Det är åter lugnt och stilla här på gården.

Ibland roar det mig att just jag finns här. Jag som kommer från ett arbetarhem i järnverksorten Avesta, som flyttade till Stockholm och Sundbyberg och födde tre söner, som skilde mig vänskapligt och flyttade ihop med Ulf (som inte skilde sig vänskapligt).

Jag som var lycklig, men kanske ändå inte. Jag som spelade bort Ulfs och mitt gemensamma liv, och som slet med noll pengar, ingen bostad förrän Mats, nu död son, lät mig flytta in i det han kallade jaktstuga. Här, där jag nu bor, men i ett annat mindre, och trevligare hus, som är dåligt isolerat. Ulf är död, Jan är död. Också.

Jag fick bo kvar när gården såldes, och för det är jag min förmögne värd evigt tacksam. Jag känner mig trygg, vill inte bo här under vintern – men måste väl så småningom. Eller flytta annanstans när jag inte reder mig själv. (Ibland tror jag att jag faktiskt begriper hur gammal jag är.)

Om några dagar far jag åter till Teneriffa. Stannar i ett halvår. Kommer att sakna de mina, de som kan och vill är välkomna att besöka mig i Puerto de la Cruz. Om det passar mig.

Drömmer om morgnarna när jag somnat om, i morse om pappa som jag inte sett honom på länge. Han och hans äldsta bror Hilmer hade bråkat (framgick inte om vad), båda var ledsna. Och där var barn och barnbarn och även lilla Milea, som jag är ”gammelfarmor” till; orkar inte reda ut vad jag kan kallas när min sonson har fått en dotter som nu är ett och ett halvt år. Ett och ett halvt år – att ställas intill mina 82 och ett halvt. Livet är rikt.

Och drömmar är ofta väldigt röriga, som i morse.

Sover lite si och så om nätterna nu, har förmodligen för mycket i huvudet som stör. Vaknar efter några timmar och förvånas över att klockan inte är mer. Somnar om så småningom, ibland tar det för lång tid. Och när jag väl vaknar (lite för tidigt) inser jag att jag trots allt sovit några timmar.

Ute är gräset friskt grönt efter regnet. Vinden har lagt sig, åtminstone just nu. Vägen är blank och blöt. Slutar elda för idag. Ännu en jägare går sakta förbi. Pratar i mobilen, flera kommer efter. Ser tämligen blöta ut allihop. Kanske har de ändå haft en fin dag. De har varit ute, det har inte jag, mer än ut till soptunnorna.

Får man som jägare gå med geväret helt, inte brutet? Har varierat bland de jägare som passerat idag.

Vännen Jack, ”mamma Jack”, vill försäkra sig om att jag har flera kort med mig när jag reser (check), helst att jag också har Eu-id (har jag inte), att familjen vet var jag finns (ska underrätta äldste sonen på måndag). Blir glad av hans omtanke. Tack. Han tycker också att jag ska inhandla silvermynt att använda när WW3 kommer, efter valet i USA – där blir jag mera tveksam. Men jag säljer en del aktier, eftersom det verkar okej just nu, och flyttar pengarna till sparkonto med bra ränta i stället. Nästa vecka, om internet fungerar…

Och, apropå absolut ingenting, den här parasollfoten orkar jag inte flytta på inför vintern.