När jag tittar ut genom köksfönstret, har en man som metar där utanför på klipporna just fått en ganska stor fisk. Han får folket på krogen att hjälpa honom, medan han går ner på stranden för att hämta fisken. Här händer alltid något.

Några badar, fast det inte ”rekommenderas”. Och jag låter disken stå i diskhon. Har ätit kyckling och potatis i currysås, gott nog, till middag. I morgon kanske jag tar mig till loppmarknaden jag såg information om idag. 4 400 steg fredag, hittills under veckan 30 000.

Lördag morgon, halv åtta, frukost, det är fortfarande mörkt. Soluppgång fem över åtta, 21 grader nu, kan bli 30 och kanske regn i eftermiddag.

Helen tipsar om att kolla takterassen i huset, ska göra det innan jag går ut idag. När jag kommer hem från att ha gått omkring, orkar jag inte gå en trappa till… Nu har jag sett terassen, och där står redan både bord och stolar. Tvättstrecket är dock fullt, så jag får kolla med Asia när jag kan hänga lakanstvätt. Småtvätt på ställningen i ett tomt rum i lägenheten än så länge.

Kvart över tolv är jag hemma igen, som vanligt svettig. I grön, nu också den otvättad, klänning. 5 500 steg och en cortado, en öl som igår kostade 3 Euro kostade idag 4… Behövde inget på loppmarknaden, ungefär som Vaksala torg en dålig lördag, numera.

Halvklart, kanske blir det regn. Nu ska jag äta lite lunch (en ganska söt citronyoghurt och en banan). Och kanske sitta en stund på terassen. Middagsfunderingar har jag inga så här långt, kanske krogen en våning under.

Jag bestämde mig för att ta det lugnt i lägenheten, terassen får vänta. Läser länge sedan nerladdade Kindle-böcker av varierande kvalitet. Har diskat lunchdisken, det gick fort.

Mannen som metade igår, metar även idag. Och än (kvart över tre) har det inte kommit något av det regn som behövs så väl. Teide hade en ”molnmössa” i morse, och det lär betyda att det ska regna. Det är 27 grader, och mobilen tror att det ska regna till natten. ”Regn möjligt…”.

Sitter inte riktigt bekvämt på stolen vid matbordet, ens med min hitforslade sittdyna. Testar en kökspall utan ryggstöd, känns möjligen bättre. Med dynan, bara jag kommer ihåg att det inte finns något bakom ryggen.

Hittade tandpetare igår i butiken, nu kan jag kolla när potatisen är färdigkokt. Glasögontvätt och öronpinnar (ja, jag vet, ska inte slänga dem i havet, kanske gör någon annan det ändå) återstår att finna. Nödvändigheter som svensk turist i Spanien. Det jag kan sakna från Frankrike är Carrefour, här är inte varuhusen jämförbara. Eller så har jag inte hittat dem än.

Men jag har hittat grönsakshandlaren i gamla stan, som också har kött och ost med mera. Och lilla butiken uppe vid kyrkan för vatten. Och Casa Canaria för cortados, numera behöver jag bara vinka till servitrisen, så kommer kaffet. Det här kan nog kallas tillhörighet, inclusion, i dess enklaste form. Någonstans ska jag börja. Idag pratade jag med en tämligen tandlös äldre spansk man, som satt på en bänk där jag också vilade i uppförsbacken till loppmarknaden. Jag gick vidare och satte mig på nästa bänk, efter en stund kom han också. Och talade vänligt om för mig att det fanns ”uno, dos, tres” bänkar (även om jag såg en fjärde på hemvägen). Människorna här är vänliga och försöker göra sig förstådda. Jag med. Och jag uppskattar alla ”bon dia” (hur det nu stavas). Här skillnad jämfört med La Zenia, Costa Sol – där är man kanske tröttare på, och vanare vid, turister? Här tror jag vi vågar mötas.

Men pallen härhemma, nja. En stund till. Fast inte.

Nu sitter jag med stol under mig, och dyna. Tror inte jag behöver middag ute, har fixat bacon och ägg och en stekt brödskiva, med en stor skivad tomat. Räcker. Mätt.

Och tröttnar på att läsa Kindle. Klockan är bara sex, vad ska jag göra för att inte kvällen ska bli för lång?

Önskar – meningslöst – att jag visste vad jag vill. Att jag ville något så starkt att det tar över allt annat. Så är det tyvärr inte. Mina önskningar numera är små, försiktiga, handlar mera om de mina än mig.

Mina önskningar för mig handlar om att leva tills jag dör, vara så frisk som möjligt, slippa dö en plågsam död, gärna fort utan vetskap. Och förstås inte än. Inte nu. Det är inte mycket jag behöver, som jag inte redan har. Köpte en potatisskalare hit till lägenheten när jag testat den (en av de) som fanns. Det fanns en till, likadan som den jag köpte – ungefär så är det med mina behov idag.

Nada mas – en fras som finns i mitt huvud. Inget mera – det jag har är tillräckligt. Alla aspekter. Det jag har är nog. Tack. To whom it may concern.