Skriver någon sorts prolog till det jag hittills kallar demensboken. Behöver göra det möjligt för en läsare att begripa hur vi alla hänger ihop – hur våra liv och relationer gick i varandra och bort, och tillbaka. Hur kärlek, liv och död skapade det vi hade att förhålla oss till. Och hur vi försökte leva mitt i alltihop. Hur några av oss dog.

Nu släpper jag det manuset igen.

Önskar att mina fingrar som vill skriva, också hade en hjärna med sig. En som förmår fantisera trovärdigt om det liv jag lever idag. Gammal, skrynklig, med klen ork och dåliga knän. Just nu borta hemifrån därför att jag vill det. Därför att jag inte vill ha allt det som hör till vintern i Sverige. Därför att jag kan. Om jag har förtjänat det är nog en annan fråga.

27 grader ute, ”känns som 32” enligt mobilen. Under natten och i morgon kanske lätt regn. Varmare än jag trodde när jag for från Sverige för två veckor sedan.

Inbillar mig att jag ser mycket ensamhet omkring mig. Kanske sant, kanske en projicering av min egen ensamhet. Eller möjligen enbart en kontrast till den gemenskap som jag också ser. Gamla människor som kanske inte gått hand i hand på länge, gör det här och nu. Fint. Jag ser människor som pratar med varandra, ler åt varandras kommentarer. Och jag ser de som går bredvid varandra, slutna, tysta. I varsin värld. Ensamma tillsammans.

Jag saknar den gemenskap jag haft i livet. Och jag vet att jag vant mig vid att leva mitt liv som jag vill, inte anpassat till en annan människas behov och önskningar. Vill aldrig mera i livet bli den som vårdar någon annan, hur än kärleken finns där.

Eftersom jag skriver så fort jag har en lämplig plats, inne eller ute, så är det något jag faktiskt vill göra. Kanske oavsett om någon läser eller inte. Jag går inte med håven nu, vet att flera läser min blogg och uppskattar den. Och jag blir nyfiken på hur det kommer sig att någon i Australien just nu tydligen varit in och åtminstone kollat. Jag vill bli läst, jag vill få feedback på det jag skriver, vill väcka frågor och få mothugg (fast helst snällt sådant).

Kanske är skrivandet mitt sätt att tala om för mig och andra att jag finns. Fortfarande. Inclusion, tillhörighet, det fundamentala behov jag och förstås de flesta andra har. Livsavgörande.

Spelar nu en av Jorun Modéns spellistor på Spotify, för att se om den kan få igång mig. Jorun är skicklig och erfaren lärare i skrivande, gillar death metal-musik (som jag knappt vet vad det är), men den här listan verkar vara mera klassiskt stuk. Gillar det jag hört hittills. Kraftfull musik. Listan heter Skriv skriv skriv – som Joruns bok om skrivande.

Klockan är halv sex. Och Joruns musik i just den här listan är krävande, den dånar i öronen, den slår på största trumman, den säger ”skriv då för f-n, skriv, skriv, skriv” – och jag blir matt. Skriver, men. Tror jag behöver lyssna till Cohen´s Dance me to the end of love. Och kanske se den otroligt sensuella videon med det tangodansande paret, de får mig att kippa efter andan.

Minns just nu att jag såg en äldre kvinna idag, med skor som gjorda för tango, eller kanske fado. Vad vet jag. Klackade vackra skor, inte några billiga skor du hittar överallt. Vårdade, som hela kvinnan – fina kläder, snygg frisyr och make-up. Inte flip-flops. Hon såg levd ut, vackert och lärorikt levd.

Just nu Beethovens nia. Vilken musik, vilket orkestersamspel av Berliner Philharmoniker. Därefter Suite from the Hours, med Maki Namekawa, Cello Octet, Amsterdam. Än så länge mest konstigt. Lite drag på cellon, lite annat, lite ingenting? Min musikaliska bildning är inte tillräcklig för att uppskatta det här så här långt, blir kanske annorlunda. Just nu klättrar tangenterna ungefär som mina fingrar på klaviaturen. Toner och fingrar leker. Öronen försöker höra vad de hör. Utan att behöva förstå om det är vackert, fantastiskt eller inte. Förstår gör jag inte.

Lägger händerna i knät och lyssnar. Nja. Blir mest seg, går över och wordfeudar med syrran, oinspirerat det med.

Nu Vivaldis Nisi Dominus. Just nu får jag inte till det med den här musiken, men kanske måste jag skaffa mig Spotify utan reklam, även om jag ogillar skaparen. Och nu Memories of the Lost, Arnaud Roy. Titeln lockar mig, musiken också. Jag vet inte vilka som åsyftas som ”lost”, jag har mina som jag inte hittar här, men kanske lite ändå. Via mig, inte de förlorades musiksmak eller gillade musik. Och eftersom mina förlorade inte vet någonting om mig och den här musiken, så är det möjligt för mig att ge dem utrymme här och nu.

Jag vet ju att musik gör något med människor, mig också. Har lyssnat mycket förr, inte så mycket på senare år. Nu har jag hörlurar, musiken finns om jag bara letar lite. Alla mina CD-skivor står olyssnade i sina hyllor hemma.

Växling till They came wearing masks med Peter Gundry. Ännu en obekant musikant. Mera lättillgänglig.

Jag noterar att jag har 10 låtar i ”gillade låtar” för ett år sedan. Några av Deep Forest, Vackre Apollo och ett par till av Elisabet Hermodsson, Jan Garbarek. Säkra kort.

Nu tillbaka till Joruns lista – Sociopath med Lucas King. Jag hör just ingenting, och det kanske jag ska vara tacksam för. Gles musik. Kjartan Sveinsson är kanske mera hörvärd, Teil 1. Nej. Baldur, med Josi and the Jupiter? Var hittar du allt, Jorun??

Mina fingrar har fullt sjå med att växla mellan musik jag inte vill höra, och sådan jag kanske vill höra. Musik är hur som helst berörande, vare sig det är positivt eller negativt, eller bara jaså.

Och jag kommer att glömma alla de här musikmänniskorna jag inte kände till förut.

Gamla hamnen i Puerto, människor som ser andra människor simma