Dotter, dotterdotter och sondotter är det jag var allra först. Född mitt i kalla vintern 1942, mina föräldrars första barn. Vi blev så småningom flera döttrar, tre till på fyra år. Sedan tog det stopp, misstänker – vet definitivt inte, men tror mig ha hört något någon gång – om att mormor såg till att mamma steriliserades. Mormor var en kvinna som alltid visste att hon visste bäst, hade det bästa omdömet, och agerade därifrån.

Och inte var detta något jag kunde fråga vare sig mamma eller mormor om. Sådant pratade ”man” inte om på den tiden. Jag visste bara att jag var storasyster, och borde se till att jag och mina systrar hjälpte till därhemma, på de sätt vi kunde.

Mamma arbetade som servitris på Stadshotellet, och pappa var mejslare i Järnverket. Jag skäms än idag över att jag aldrig frågade pappa vad hans jobb innebar, hur det var att ha mejslare som arbetstitel. Det jag lärde mig var att han skulle ha matlåda med sig till jobbet, att han jobbade skift – och att han ibland tog en sväng förbi Ölhallen i Avesta innan han kom hem.

Mammas arbetstider var också aviga. Några perioder hade vi tillsyn hemma, minns namnet Tora och en storväxt ung kvinna som såg till oss, när ingen annan kunde. Mormor och morfar var också en tillgång för oss som barn. Ibland kan jag få för mig att jag tillbringade mera tid hos dem än hemma.

Innan jag fastnar i det som kan kallas minnen, finns jag här – i Punta Brava på Teneriffa, i ytterligare fem månader. Jag lagar köttfärssås (gillar den grovmalda sorten här) och tänker koka pasta till middagen. Har kört en tvättmaskin med handdukar och annat smått nog att torkas på torkställningen i ett av de tomma rummen. Och jag förundras över de vägar livet tar. Jag har fortfarande två älskade systrar i livet, en av oss, Anna Christina, är död. Mina män är också döda, Jan som jag länge var gift med och som är far till våra barn. Ulf som jag aldrig var gift med, men älskade ändå. Trots mitt spelmissbruk som kraschade vår relation – tills vi fick till det igen, några år innan han också dog.

Så det är tomt omkring mig när det gäller män att älska. Ingen av dem, eller jag, kunde ha trott att jag skulle finnas här. Nu. Och sitta här i en hyrd lägenhet med en fin hyresvärd, mat på spisen och en Dry Martini i det från Sverige medförda glaset, bredvid datorn. På tillräckligt långt håll för att inte riskera att välta glaset och sabba min nya laptop.

En ny laptop – det kunde ingen heller tro för några år sedan. Jag minst av alla. Jag bodde billigt tack vare Mats, älskad son som också är död nu. Men jag hade ingen bil, cyklade till busshållplatsen och försökte räkna ut vad jag hade råd att handla och vad jag kunde forsla hem per cykel… Spelmissbruk kostar mer än relationer, att försöka betala räntor och orimliga lån tog några magra år. Tills jag äntligen orkade ansöka om och så småningom få, skuldreglering via Kronofogden.

Tacksam för att leva i Sverige. Och kunna tala om för den kvinna som en gång var min vän, att jag inte kostade henne någonting. Mina skatteskulder var det första som drevs in. Hennes förakt tog hårt. Tyvärr minns jag det fortfarande, men även det minnet bleknar med tiden.

Det där med att vara äldsta systern. (Att det var så få år emellan oss, begrep jag inte förrän ganska nyss, när jag trillade ner från piedestalen.). Länge hängde det där äldsta-skapet över mig, ibland på ett bra sätt, ibland inte. Kan inte bestämma vad som fick mig att tro att jag visste bättre än mina systrar, var klokare, förstod vad som behövde göras och inte. Mormor. Hon spelade nog stor roll där – hon lärde mig vad som var bra, och vad som inte var det. Pappa till exempel, han var inte bra. Och jag sörjer över hur jag bråkade med honom, hur jag fick honom att lägga sig att sova en stund när jag visste att han var full. Mitt förakt för hans otillräcklighet.

Idag förstår jag hans behov av att vara någon annan än den järnverksarbetare han var, med försörjningsbörda för en familj med fyra barn. Och en mor, änka med svag ekonomi. Han älskade sin mamma alltid, såg så gott han kunde till att hon hade det hon behövde. Också när mormor aldrig kunde förmå sig till att kalla farmor för något annat än ”fru Fällman”, med en min därtill. Ingen gemenskap där. Farmor gjorde god blåbärskaka. Vem som plockade blåbären vet jag inte, kanske pappa.

Just nu tar jag en paus från livet då. Tvätten är hängd på torkställningen i det tomma rummet. Jag ska snart äta min middag, och ser fram emot den. Har gått 4 500 steg idag, åkte buss hem från gamla stan. Och har kört artrosprogrammet, ska göra det i morgon igen.

Jan är trött, vi är på landet på Djurö