Det här är kanske den historia jag ska berätta. Inga fantasier i feelgood-anda, inga okända människor som möter jag vet inte vad.
Jag ska skriva om mig, om den gamla kvinna jag är idag. Om den syster jag är och var, och om den morsa jag också både är och var. Dotter, dotterdotter. Farmor, och gammelfarmor. Kusin. Älskarinna, hustru, sambo och särbo. Svikare och älskande, ändå. Vän.
Vän, även när vänskapen blir ensidig. Även om det nog bara är jag som är vän. När den andra sidan har glömt mig, eller känt sig sviken av mig, eller valt bort mig. Ibland vet jag varför, ofta inte.
Någon älskad partner har jag inte längre. Ulf är död, Jan är död. Joe finns i Seattle med sin älskade hustru. Det är jag glad för. Andra män jag älskat (med), har jag inte älskat. De förtjänar min glömska. Och tacksamhet kanske, för det vi inte gav varandra.
Kan jag som är drygt 80 år prata om kärlek, om män, om längtan och sorg? Ja. Sorg och saknad har inte dödat min längtan. Den finns där, inte särskilt tydligt – tror till exempel inte att jag någonsin i livet mera vill leva tillsammans med en man, alltid.
Men jag saknar det goda av gemenskapen, en hand bredvid min i sängen när jag sträcker ut handen. En människa som vill glädja mig, med god mat och dryck. Ostron, välöppnade. Som tycker om att prata med mig om livet och om döden, om kärlek och svek och saknad. Om glädje och lek. Dans och musik. Om de liv vi skapar, ensamma och tillsammans. Liven är många, dina och mina.
beskrivarblogg 
Där har du det. Skriv för alla oss kvinnor som inte har möjlighet att forma orden i skrift. Det bli ju samtidigt en dokumentär över ditt liv. Vilken släkt kan ståta med det? Endera dagen är vi borta och många många i kommande slältledet frågar sig: vem var hon? ❤ ❤ ❤
GillaGillad av 1 person
Älskar dig för att du läser och kommenterar – men du är också en av oss som kan forma ord i skrift! Kram min vän, skriv du med!
GillaGillad av 1 person
Tack för det men som du vet så skrev jag en gång men vaknade en natt och tryckte på delete. 😀 ❤
GillaGilla
Inser att jag t ex inte sett ditt inlägg ”jag finns i det skrivna ordet” . Hur kommer det sig! Kram vännen
GillaGilla
Ja inte vet jag men idag fick jag mig en ny lärdom. Började skriva på ett inlägg om Karin Härjegård bl.a. och sparade det som utkast när det ringde på dörren och frisörskan kom och pentade mig. Jag blev jäkligt snygg i håret men utkastet försvann. Jag begriper mindre och mindre av tekniken.
Kan tala om att jag fick en idé här om natten att samla ihop mina noveller, dikter och kåserier och lägga alltihop i en skrift för att ställa i hyllan. Men vartefter jag läste så kom skammens rodnad på kinderna för jag tyckte att öööö va töntigt. Eller var det bara Jante som flåsade mig i örat? 😀
GillaGilla
Jante – kill him! gör det du vill göra, dina barn kanske vill läsa en gång, även om de inte gör det nu. Skit i skammens rodnad, inte töntigt – Do!!!
GillaGillad av 1 person