23 oktober 2024 – onsdag. Mitt i frukosten ser jag massor av pyttesmå ”myror” som kutar omkring på bordet. Jakt. Vet inte varifrån de kommer, utifrån? Har ingen ankommen frukt eller liknande som brukar locka bananflugor. De här springer, flyger inte. Just nu ser jag inga fler…

24 grader och halvklart. Klockan är elva och jag är klar för utevistelse. Ska bära hem vatten till exempel. Gjort. Nu sitter jag på terassen, i skugga av trapphuset. Datorn känner inte igen mig iförd solglasögon och solhatt. Parasollet jag hittade i en garderob är avsett att sättas ner i sand. Vinden är ljum. Livet är gott.

Kände när jag gick hem med vattnet att jag ska gå försiktigt. Det lär inte bli många steg idag. 800 hittills, upp- och nerför backen till cortado och vatten. Kanske orken räcker till för artrosprogrammet senare idag.

Häruppifrån kan jag se att grannhuset är mycket förfallet. En ruin, där duvorna bor i resterna av taket. Sorgligt, samtidigt som det gör mig nyfiken. Hur och varför? Ett hus här måste ju vara värt någonting. Och resten av husen är mycket välvårdade.

Någonting låter hela tiden, vågorna förstås, men de stör mig inte. Det borras någonstans nära, och det låter illa. Stänger av hörapparaterna och då blir det nästan för tyst. Lagom är ett ord som passar här, jag vill höra lagom. Men det är antingen för mycket eller ingenting. Att bara dämpa inflödet av ljud hjälper inte mycket mot en borrmaskin.

Klockan är halv ett, jag är inte lunchhungrig. Det blir kanske en tidig middag i stället. Kycklingsoppa? Eller något på Casa C som verkade öppna när jag gick förbi. Ibland stängt onsdagar, ibland inte?

Efter en timme på terassen går jag ner i lägenheten igen. Och ut, en långsam sväng i de närmaste kvarteren. Handlar lite i nära butiken, går totalt 3 800 steg idag, och det gick bra. Mycket långsamt. Det är fortfarande 24 grader, men känns betydligt varmare. Luftfuktigheten är 80 procent. Har inte vant kroppen vid den här värmen än, och blir trött.

I morgon artrosövningar direkt när jag vaknar. Liksom på fredag, för att inte hoppa över någon dag. Har faktiskt gjort de här övningarna två gånger per vecka sedan 19 augusti. Och de har hjälpt, kanske också kortisonsprutan i det mest onda knät har gjort sitt. Jag har just inte ont, kan ligga lite som jag vill i sängen, och gå mycket längre än jag trodde var möjligt. (Utom just nu då, när jag tar det lite försiktigt.)

Asia tittar ut och kollar att allt är ”bien” när jag går ut. Känns bra att hon har koll. Någon son har jag varken hört eller sett till ännu, så han kanske inte bor hemma längre. Maken ser ut att vara gammal nog för att kallas pensionär, hon är kanske runt 50, men slank och verkar vältränad. Gillar henne. Ibland får maken fungera som tolk till och från engelska, för det mesta klarar vi oss med enstaka engelska ord, enstaka spanska (jag) och teckenspråk.

Syrran (som studerar arabiska) tycker att jag ska lära mig bättre spanska – och det är en rimlig idé eftersom jag gillar att vara här. Vet att det finns kurser, på youtube bland annat, och har kollat – men inte kommit längre än så. Skolspanskan är fragmentarisk – som häromdagen när jag plötsligt kunde säga till kvinnan i fiskdisken, att jag inte ville ha fiskhuvudet med mig hem. ”Cabeza” fanns plötsligt i mitt tunna ordförråd.

Det får nog bli soppa till middag resten av dagarna innan jag ska till tandläkaren. Möjligen pasta med köttfärssås någon dag. Det är alldeles för lätt att glömma bort den där dåliga tanden. Nyss tuggade jag i mig ett litet kex, och använde fel sida av munnen. Det gick bra. Vill inte/kan inte använda den sida, där tanden fortfarande finns. Så, mjuk mat, sådan som inte behöver tuggas ordentligt. Havregrynsgröt kanske, har köpt havregryn, men har ingen äppelmos. Lätt att göra i och för sig, bara ett par fina äpplen och lite socker. Färsk mjölk köpte jag idag, gillar inte den hållbarhetsbehandlade.

Inser att jag av misstag tidigare köpt en söt Casal Garcia, portugisiskt viño verde. Har rättat till misstaget genom att köpa en flaska av den torra varianten. Visste inte att det fanns en söt.

Jag har aldrig uppfattat mig som särskilt intresserad av mat och matlagning. Äta god mat, ja gärna, särskilt om någon annan lagat den. Numera är det längesedan någon annan lagade min mat. Ulf gjorde det gärna och bra. Söner, syrror och andra delar av familjen gör det emellanåt, just inga andra.

Nu ser jag hur nästan varje blogginlägg handlar om mat, sådan jag lagar, äter och kanske vill ha. Jag verkar vara på en nivå i tillvaron som handlar mycket om att vidmakthålla liv och aptit, förmåga att promenera, glädjas åt små saker – som en soppa till middag. Eller två.

Fortfarande saknar jag ostron. Vill ju inte behöva öppna dem själv, så det får nog bli på krog. Häromdagen såg jag att fiskbutiken vid gamla hamnen hade ”ostras”, men inom parentes på menyn. Får försöka begripa vad det innebär. Det är väl säsong nu? Kommer aldrig ihåg hur det räknas, månader med eller utan ”r”? Med, tror jag. Så.

Fransk mat, franskt bröd tilltalar mig mera än spanska varianter på samma tema. Å andra sidan tycker jag mycket om känslan här, i Puerto. Av vänlighet, ”bon día”, en vink av servitrisen på Casa C, när hon ser mig och vet att jag vill ha en cortado. Eller ett glatt leende från kvinnan som motionerar på plazan nedanför lägenheten, när hon ser att jag är på väg ut. Det välkomnandet hittade jag inte i Juan les Pins eller Antibes härom året. Inte riktigt detsamma i La Zenia nära Torrevieja, Costa Sol, i fjol, heller. Utom hos tanterna på thrift shop´en där jag köpte och lämnade böcker.

Inser att mycket handlar om hur jag själv beter mig. Jag är ingen särdeles social människa, är kanske till och med lite blyg. Eller i alla fall ovillig. Vill inte sitta med många skandinaviska personer längs långbord arrangerat av något sällskap si eller så. Eller kyrka.