Söndag, hemma igen efter 7 500 steg som blev tämligen blöta innan jag klev in i lägenheten. Klänningen hänger på tork. Det började som en knappt märkbar lätt sommarskur i 23 graders värme. Innan jag var hemma var jag sjöblöt, rejält med regn som förstås är bara bra. Och jag och mina kläder torkar.

Hade med mig anteckningsbok, glömde penna – så det var väl tur att jag inte uppfattade något som noterbart. Trist service som vanligt på serveringen längs stranden, det tar tid innan servitören ser en ensam kvinna. Genomfört beteende, gällde inte enbart mig. Och idag kostade en öl 2 Euro, annars 1,5… Tror jag, blandar möjligen ihop olika ställen och priser. Orkade inte tjafsa, försöker bara bestämma mig för att inte stanna där igen. Tyvärr ligger det lagom för en paus efter vägen hem. Och plötsligt har jag börjat gilla en kall öl när jag är varm och svettig. Hemma dricker jag aldrig öl.

Idag blir det förstärkt kycklingsoppa till middag. Förstärkning i form av vitlök och stekta champinjoner, hackad paprika och sista biten ingefära. Kanske också en skvätt viño verde.  Men än är klockan bara halv ett.

 Fick ett fint samtal med god vän, som var lite orolig för att folk inte skulle vara vänliga mot turister här. Jag kunde lugna henne, hittills har jag bara mött vänlighet från de infödda (med undantag för turisttrött servicepersonal enligt ovan).

Idag var det ett fantastiskt cykellopp genom Puerto, barn och vuxna cyklade tillsammans, många, en del handikappade med stödpersonal som sprang bredvid och stöttade ekipagen. Härligt att se, lockade fram leenden från oss som såg dem.

Mobilen anger fortfarande tiden ”hemma” som en timme senare än här. Ser att det nog fortsätter att komma regnskurar även i morgon. Äter en banan och en liten yoghurt till lunch. Pratar med äldste sonen som varit på landet i helgen, tagit upp båten, och lagat bäddsoffan. Han har alltid något han kan göra, och han är bra på det.

Han tar hand om min bil över vintern, och påminde mig vänligt om att jag nog skulle lära mig att kolla oljan… Halvljuslamporna fram behövde bytas, och något var kanske fel med ljuddämparen bak, han har satt en skruv i vindrutespaken – fungerar möjligen tillräckligt bra för inspektionen – och sonsonen som lånar bilen fyller olja etcetera. Tacksam.

Kul också att höra hans minnen från samtal med morfar, min pappa – det var ingen tam kråka han hade en gång, det var en tjuvaktig skata. Och morfar och brorsorna anklagades för skedstöld tills de kunde visa på skatten i skatboet. Tam ekorre hörde också till min pappas menageri, katten tog den visst. Och den tama räven sköt prästen. Hum. Nåja, vare hur det vill med sanningshalten i morfars berättelser för sin äldste dotterson, det var gott att höra. Min sonhustru Lotta kunde tala om att det är bra med min vän och granne i så många år, Sonia.

Mitt hår har torkat efter regnskuren. Kycklingsoppan till middagen har förvandlats till en gryta med pasta. Blir nog bra, har öppnad förpackning med riven ost i kylen. Tvättar frottéhanddukar. Och bordsduken, som får dropptorka över duschkaret på en liten hängare där husets halkmatta brukar hänga. Jag hade ju med mig min egen och använder den.

Inget mera regn just nu. Kvart över tre, om klockan är detsamma därhemma, har jag nog inte riktigt förstått.

Jag sitter här vid ett fult furubord utan duk. Har mat som väntar i köket. Känner ro och frid, utan att förstå varför. Jag är lika ensam som jag är i Sverige. Men, som jag skrev till Helen idag, det är lätt att trivas här i Ponta Brava och Puerto, på Teneriffa. Klimatet underlättar.

Jag har pratat med äldste sonen, och får nöja mig med att att tro den yngste också har det bra. Vi hörs så småningom. I morgon är det arbetsdag för dem båda. Tacksam att jag inte har något som kan kallas arbetsdag längre. Känner mig fri. Har inte många skyldigheter och inte många krav på mig, längre. Inte vare sig mina egna krav, eller någon annans. Inbillade eller verkliga.

Spännande att det ska ta så lång tid att hitta till det jag kan kalla frihet. Har förstås känt det så här också tidigare i livet, men nu är det en lugnare känsla. Mera min, mera utan utomståendes tillägg och tolkningar av frihet.

Vet samtidigt att jag aldrig blir fri från allt annat i mitt liv. Alltihop är jag, alltihop är sådant jag skapat – ibland med bistånd från mer eller mindre medvetna medskapare. Spännande, att minnas eller tro mig minnas. Ställa mina bilder av barndom och uppväxt mot mina systrars. Kanske småningom också mina bilder av våra barns uppväxt mot deras. Mats bilder finns inte längre, minns hans kommentar till Jans och min skilsmässa. ”Har de varit ihop så länge kunde de väl ha fortsatt.” Tja, det kunde vi nog. Men det gjorde vi inte. Och kom tillbaka till varandra ändå till slut. Bokstavligt.

Jag är torr nu