Buss hem från Alteza, ryggsäcken full. Därmed bara 4 800 steg idag, men vatten fick jag med mig från butiken vid kyrkan. 26 grader, ”lite lägre än igår” enligt mobilvädret. Varmt nog säger jag. Hemma igen halv två.

Hittade saltgurka, får se om den smakar som jag vill. Och rödvin, dito. Skönt att vila öronen när jag tar ur hörapparaterna. Huvudet känns fullt av ljud en lång stund efteråt. Började läsa Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. En grymt (bokstavligt) välskriven berättelse om liv och död, sorg och kärlek. Jag kan inte läsa boken i ett svep, det blir för mycket. Författaren har fått flera pris för sin bok, som kom ut 2016 på Natur&Kultur. Det här är hans romandebut, han är annars poet med flera prisbelönta böcker.

Här en länk till läsvärd artikel i tidningen Vi, https://vilaser.se/tom-malmquist-carolina-setterwall-bocker-om-sorg/

Middag söndag blev soppa igen, med rester från igår plus lite pulpos och gambas. Helt okej. Men jag längtar efter färsk fisk. Den tyska saltgurkan var bra.

Kvällen har jag använt till att läsa, fundera, kolla nätet. Suttit stilla lite för länge, och är stel i kroppen när jag ska röra på mig. Fixat med Facebook efter att någon använt mitt namn till vänförfrågningar, ändrat vem som kan se min vänlista till ”bara jag”. Tack vänner som uppmärksammade försöket. Detta är ingen kapning av kontot, men en ”impersonation” och ett försök att närma sig mina vänner för oklara syften. Passade på att byta lösenord också.

Turistkyrkan har vandring på fredag, Orotava – Puerto de la Cruz, men det låter lite för långt för min del och mina knän. Har gått upp till Orotava när jag bodde i La Caleta de Interian, för några år sedan. Klev av bussen på ”stora vägen” och gick, och gick. Besökte ett märkligt gammalt hus, smalt som attan, flera våningar, med inredning som förr en gång. Gav mig mest vånda för att det var så trångt. Minns bilder av kvinnor som skapade spetsar. Sedan gick jag igen, nerför alla backarna till bussen hem.

Jag är nog ingen bra turist. Syrran tycker att jag borde intressera mig mera för öns historia, än det turistliv som pågår nu. Som är mitt också. Hon skulle gilla Orotava och många andra historiska platser här. Jag behöver dem inte. Jag har aldrig gillat ”samlandet” av turistminnen, det där flängandet från den ena märkligheten till den andra. Minns en gång i Köpenhamn, när en av de som ingick i gruppen från jobbet for runt och bockade av nedskrivna ”måste besöka/se”. Jag och några andra tog (minst) en dansk öl, och lyssnade till ”Papa Bue” i stället…

Här är jag glad åt Palmyra som vinkar åt mig och pratar lite varje dag när vi ser varandra – hon går sina vändor på plazan utanför huset, jag går mina ner till Puerto längs havet. Ibland finner vi varandra på Casa C. Alltid några vänliga ord och en klapp på armen. Många spanjorer – manliga och kvinnliga – gillar att röra vid varandra, männen med manliga klappar på axlarna. Fint att se hur människorna bekräftar varandra. Punta Brava är nog ett minisamhälle där de flesta känner varandra, och så vi turister. Har bara sett en lapp med ”tourist go home”, och känner inget turisthat.

I Sverige ska man nu baka lussekatter och göra julgodis. Såg ett recept på nougatchoklad som jag kanske ska testa, har i alla fall sparat det. Har ingen ugn så jag behöver inte baka. Och julskapande har aldrig varit någon stark sida hos mig, inte något stort behov heller.

Här och nu tycker jag det är skönt att slippa fundera på julklappar, slipper laga julmat (även om jag gärna skulle äta en god Jansson, eller några skivor bra julskinka). Med Helen och Isaac här lär det inte bli någon sådan mat – de är fenomenalt duktiga på att laga vegansk mat, båda två. Det ser jag fram emot.