Måndag, Karin ringer från Danmark med en absurd historia om sjuk svägerska. Vi pratar en lång stund, mina vänner går ut en sväng.

Jag konstaterar att jag gick 10 900 steg när jag var ute tidigare idag. För mycket säger mina knän, som faktiskt gjorde lite ont redan när jag började gå. Kortisonet har kanske slutat göra nytta, lite svalare väder gör kanske också sitt till. Fast så svalt är det inte, 21 grader kvart över tre. Det är bara på morgonen det känns lite mindre varmt. Mobilen hävdar fortfarande att det är ”halvklart”, solen lyser från molnfri himmel – här över Puerto, längre upp i bergen finns molnen.

Har slängt soporna, gör mig nu en Dry Martini. Bjöds på sojagryta med ris idag, gott och ovant. Inser att jag nog kan lära mig lite mera om den här sortens mat, experimentera lite, pröva mig fram. De här två veckorna har jag blivit bortskämd med att någon annan lagar min mat, jag har bara behövt sätta mig och äta. Diska ibland.

Har två stora blåmärken på ena armen, ett på den andra – behöver lära mig att öppna remmarna till ryggsäcken innan jag försöker ta den av mig. Minns, när jag tänker efter lite, att mamma också lätt fick blåmärken, inte enbart när hon var gammal. Jag har inte varit så här lätt blåmärkt innan jag blev gammal, för min del är det ännu ett trist ålderstecken som jag inte visste något om. Hoppas de kvinnor jag har i släkten läser mina drapor, och ser vad som kan hända även dem. Manligt åldrande vet jag inte så mycket om – annat än med allvarligare händelser som stroke, afasi (Jans far), frontallobsdemens.

Jag gnäller om skäggstrån på hakan, att jag är stel i kroppen om jag sitter för länge, kissnödig om natten – välsignar Pipelina, som gör att jag kanske inte stör mina eventuella gäster. Att inte få sova en hel natt. Hår som inte är som det var, och då tänker jag inte på att det nu är grått, det gillar jag. Namn som jag glömmer, även om de för det mesta kommer tillbaka någon gång. Än så länge i relativ närtid. Tre ord som jag ofta glömmer och därför gjorde en ramsa av – kaprifol, rotweiler och ?? Har glömt det tredje. För gott känns det som.

Nåja, än vet jag vem jag är. Såvitt jag någonsin vetat det. Tacksam att jag inte är dement. Än. Jans förvandling från den han ”alltid” varit, till den han blev – hoppas jag att mina barn ska slippa uppleva med mig och mitt vidare åldrande. Såg att Jimmy Carter avlidit, 100 år gammal. En hedersman, liksom Jan, som inte fick bli så gammal. Är inte helt övertygad om att det är något att önska sig, att få fylla 100 och flera år. Tror inte vi riktigt är gjorda för det.

Parallellt löper tankarna till hur kort ett liv också är. Många orimligt korta. Men om jag försöker se på mina egna år – vart tog de vägen, vad gjorde jag med dem, hur levde jag dem? Vet en del om jag verkligen inte använde på något vettigt sätt, vill aldrig tillbaka dit. Jag gjorde andra människor illa, och jag gjorde mig själv illa. Försöker säga mig att det nu är historia, lyckas för det mesta. Ångra är meningslöst, det som hände går inte att göra ogjort. Varken litet eller stort.

Och tacksamheten är det som finns kvar. Jag är tacksam för mitt liv, också de delar av det som kanske inte borde kunna skapa tacksamhet.

De gjorde det ändå, elände och ångest fick mig att börja skriva – något som jag nog alltid ville göra, men inte vågade. Tyckte inte att jag dög. Jag var inte bra nog.

Är väl fortfarande inte bra nog (ingen håv!), skriver ändå. Som nu, när jag mest gläds åt att fingrarna hittar rätt på klaviaturen (kollade på nätet häromdagen, eftersom min yngre vän menar att klaviatur enbart har med musik att göra – så är det inte, skrivmaskiner (ack stenålder) har klaviatur – min dator har klaviatur så länge jag lever).

Nåväl, gillar alltså mina fortfarande löpande fingrar (tack fru Lindström, som lärde mig/oss att skriva maskin under ett allt döljande ”täcke” för sådär drygt sextio år sedan. Stockholms stads handelsskola, jag trodde att jag ville bli sekreterare, det visade sig senare att det ville jag inte). Hade lite bråttom att komma hemifrån efter studenten, ville gifta mig med Jan, och en ettårig utbildning verkade bra. Ekonomiskt möjlig dessutom. Ack ungdomliga förvillelser och omedvetenhet om det mesta.

Är jag därmed mera medveten om det mesta numera? Nej. Men kanske om en liten del. Livet är bokstavligt talar lärorikt, även om vissa insikter och lärdomar tar tid på sig. Picasso sägs ha sagt något om att det tar tid att ”avlära” sig. Minns förmodligen fel, men så är det nog också. Vissa lärdomar behöver skrotas. Uppfostran i diverse former omfattar nog många sådana skrotfärdiga ”kunskaper”. Religion och kyrkliga påfund, ta bort. Har tack och lov inte påverkats mera än av söndagsskola i barndomen, inga extrema frikyrkor. Fick undervisning i gitarrspelande av söndagsskoleläraren (har förstås glömt namnet) – men han var tålmodig. Jag var ingen framstående elev, fingrarna gjorde ont och det var svår att räcka över hela det grepp som krävde. Mormors gamla gitarr försvann någonstans efter vägen/i livet. Vet inte vart, eller varför hon hade en – mig veterligt spelade hon aldrig. Ännu ett släktmysterium…