Har flyttat datorn in i det sovrum där jag kan ha utsikt över havet medan jag skriver. Kanske stör det mig, kanske inspirerar det mig. Skrivbordet är en aning för högt, men jag vänjer mig nog. Ser bergen bakom molndiset, ett tag såg det ut som om det skulle bli regn. Jag fick bråttom hem för att ta ner tvätten från terrassen. Det blev inget regn.

(Datorn markerar rött för min stavning av terassen, det ska vara två r. Har jag nog alltid stavat fel. Nu korrigerat.)

Med min sittdyna på stolen blir skrivhöjden bättre. Om det spelar någon roll är oklart. En kvinna simmar nedanför mitt fönster, hon paddlar med fötterna och tar snabba korta simtag med armarna. Hon tar sig fram. Möts på stranden av sin man, och nu går de båda i havet igen. Hon ändrar sig dock och går upp, har nog simmat tillräckligt för idag. Mannen nöjer sig med en kort tur fram och tillbaka mot ”min” strand.

Här är alltid något att titta på, och ibland berätta. I stan var det mesta idag stängt, och jag hoppas att all servicepersonal hade åtminstone en skön ledig dag. Hade tänkt ta en arepa till lunch, men det får bli en annan dag.

Här blir motljus, lite ansträngande för ögonen. Dessutom blir jag nervös när jag ser barn ge sig ut i vågorna, med förmodade föräldrar långt uppe på stranden. Inser att jag faktiskt inte vet om det är strömt, men jag vet att vågorna är starka. En man försöker övertala sin kvinna att komma ner i vattnet, hon vägrar. Hon testade nyss och fick en våg över sig, det var nog. Nu håller hon sig på stranden, med vatten bara över fötterna.

Mannen med en restaurang som aldrig är öppen på andra sidan ”min” strand, sitter på sin terrass med ett glas rödvin och en vän. En mycket yngre vän eller hyresgäst eller anställd  – och det får mig att tänka på det jag ser här.

Hur män, äldre män ofta, hälsar på varandra med en klapp på axeln eller ett handslag, hur de pratar med varandra, hur de ser varandra. Kanske är det en männens värld och en kvinnornas. Misstänker det, ser inte ofta kvinnor tillsammans med män i samtal med varandra. Turister, ja – men det känns som om de för det mesta utväxlar tips om krogar och saker att göra, saker att köpa.

Tycker om det jag ser av gamla män som fortfarande har plats i sin omvärld, med rullatorer, elrullstolar, käppar och yngre män som går bredvid och stöttar, som pratar och lever och fiskar ibland, dricker ett glas vin eller en öl, eller en kopp kaffe. Men som framför allt ser varandra och blir sedda.

Det finns inte i Sverige idag. Minns morfar och hans vänner på ljugarbänken på torget i Avesta – de fick till och med en bild i Avesta Tidning. Där satt morfar, hans bror Daniel, vännen Gunnar och några till. De värmer mitt hjärta än idag.

Nu är det mörkt, mitt batteriljus lyser bredvid datorn. Fönstret är öppet och släpper in luft och ut bacon-os – champinjoner, bacon och ägg till middag. Gott rödvin till. Klockan är sju på kvällen, denna första dag på det nya året. 18 grader och övervägande molnigt, enligt mobilen. Kanske lite varmare i morgon.

Vågorna i kväll är snällt varsamma, kryper sakta upp mot stranden, hotar ingen. Borta vid gamla hamnen lyser lampor, tror det är det ”tivoli” som ställdes upp där tidigare i veckan. Eftersom jag inte har hörapparaterna i öronen så störs jag inte av ljud eller oljud.  

Torsdagsmorgonen är ganska molnig. 18 grader och ”övervägande molnigt”. Folk promenerar på stranden, än har jag inte sett någon i vattnet. Ska gå ut om en stund, när jag hängt tvätten. Vill inte lämna maskinen på om jag inte är hemma.

Syster B hjälpte mig identifiera äppelpäronet som ingen av oss här kände igen – kvitten. Används tydligen mest i marmelad, och ska inte förväxlas med i Sverige mera kända rosenkvitten.

Den 2 januari 2025.

Bild från Wikipedia