Författare sägs bekanta sig med sina karaktärer när de (författarna) sover och drömmer. Kanske är det så för många som har mycket att berätta. De som inte vill annat än vakna och skriva allt som hänt under natten. Mina drömmar fungerar inte så. Ibland gör de mig nyfiken och undrande, varför kom just den personen nu, och gjorde si eller så? Ibland bara sömnigt konstaterande, jaså, jaha. Och? Exempel från i morse, har gått upp två kilo trots alla steg.

Så där har jag inte mycket att hämta, i alla fall inte medvetet. Säkert skulle en mera självkännande person än jag få ”grist for the mill” – ett uttryck som jag inte kände igen när jag hittade det i Ken Wilber´s en bok. Finns han fortfarande? Han var en klok man för mig, när jag läste hans böcker på 90-talet. Trettio år sedan, jag var femtio och är nu drygt åttio. Har inte läst om böckerna, undviker att göra det, vill slippa bli besviken. Tydligen är uttrycket också en boktitel, författare Ram Dass. Betyder ungefär att få kunskap, erfarenheter som är bra, förstärkning.

Några böcker läser jag om varje år, Röde Orm, Katrina. Andra som jag inte minns just nu – har en liten avdelning i bokhyllorna därhemma med böcker jag inte vill göra mig av med. Kanske ett femtiotal, som jag plockar fram och läser/tittar i emellanåt. Några lyrikböcker, minns Lars Forsells kärleksdikter, Tomas Tranströmer, Rumi, i engelsk/amerikansk översättning, annat är inte läsbart språk för mig. Hans Vikstens Livsbok. Resten av mina runt 4 000 böcker i bokhyllor överallt i huset därhemma är till salu på Bokbörsen, säljarnamn Kultamanka. Det är kanske inte så konstigt att yngste sonen nog har flera böcker än jag, på mindre utrymme – men han har inte insett att många går att skiljas ifrån, sälja eller ge bort.

Jag fortsätter läsa mig igenom livet, just nu och här utan fysiska böcker, mycket Kindle gratisböcker. Många första delar av serier, mycket fantasy och romance och annat ”oviktigt”. Jag har lyckats köpa några böcker på engelska på loppis, och låna andra på svenska hos Skandinaviska turistkyrkan här på ön. Får väl bära tillbaka en kasse och lämna den där, någon dag när de har öppet efter alla helger. Och utan morgonbön, gillade inte pastorn som höll den jag råkade komma i tid till för några veckor sedan.

Om ungefär en vecka är det loppis uppe vid kyrkan i Tauro här i Puerto – då ska jag göra ett nytt försök att hitta dit. Senast hamnade jag vid utkiksplatsen högt ovanför staden, det var fint, och det var fel. På den här loppisen lär det också finnas böcker. Det är svårt att hitta böcker på engelska här, La Zenia och tanterna i välgörenhetsbutiken där var som ett bibliotek. Flera engelskatalande turister där än här. Om jag gillade/kunde läsa böcker på tyska med behållning skulle jag inte ha några bekymmer. Men nu är jag inte funtad så, gillar inte tyska så där särdeles mycket, har läst en del i realskola och gymnasium för decennier sedan – har inte använt språket.

I morgon blir det max 23 grader varmt och delvis molnigt. Mobilutsaga.

Jag sitter här och kontaktar mäklaren för att boka samma period som i år till nästa år, och kanske kan mina danska vänner också komma hit en vända i januari. Det visar sig.

Om jag ska bo här igen blir det på en trappa, en lisa för mina knän. Och jag hoppas förstås att vattnet är badvänligare i höst än det är nu.  Och att jag lever och är här… Fick kontakt med gammal vän på FB, skrev något om att ”fint att vi finns” och fick respons ”ja, inte så självklart längre” – och så är det ju. Livet är inte lika självklart som det varit. Hur kunde det vara självklart någonsin?

Tisdag, varmt och soligt. Köpte bröd och cheesecake på det bra bageriet i Puerto, gick runt lite och tog en caña på fiket vid stranden, vinkade åt Martti och Katarina. Väl hemma insåg jag att min ryggsäck var lite öppen och börsen borta. Inte så mycket pengar, inga kort – men nycklarna till port och lägenhet… Om jag slarvat eller någon lyckats fingra åt sig min fina sammetsbörs vet jag inte. Asias son var hemma och letade rätt på nycklar – som inte fungerade. Miguel kom med nycklar som heller inte fungerade, jag satte mig på terassen och åt lite cheesecake. Generad över att ställa till så mycket besvär. När väl Asia kom så hade kanske Miguel kommit en vända till med nycklar som var rätt – och inne i lägenheten har jag ju mina vänners nycklar. Allt löste sig.

När jag beklagade för sonen att jag ställde till så mycket besvär, svarade den kloka ynglingen, ”no problem, if you were sick och dead, that would be a problem”. Jag kunde bara hålla med.

Klockan är nu två, och jag har serverat mig en whisky. Jag behöver den. 8 200 steg.