Fredag morgon, sval sådan, 16 grader, blir långsamt varmare i solen. Shorts idag. Kör en tvättmaskin som vi nog väntar in innan vi går ut. Långsam skön frukost, med en mugg kaffe efter te, mackor och mandarin.

Klockan är halv elva.

Har klarat Wordle på fyra försök, och ultrasvårt sudoku. Bloggat, kollat börsen som går lite uppåt igen. Lite. Noterar ett viño verde, Alba Rhino, som lär vara prisvärt (i Sverige) enligt expert i någon av ”kvällstidningarna”.

Läser mera om substack på nätet, åsikterna och informationen går lite isär. Plattformen har funnits sedan 2016, är amerikansk och sägs i en artikel betala kändisar för att publicera sig där. Och förstås locka flera dit. Sant eller osant är svårt att veta. Acceptabelt eller inte, är också svårt att bestämma sig för.

Läsvärd bok, tror jag – Med livet i behåll, av Anna Kåver. Om åldrande, frihet och förluster.

Vi gick ut längs stranden och upp till Dino och handlade. Till Casa C för fika, hem med det vi handlat. 3 100 steg bara, men K och jag stannar nog hemma resten av dagen, L-E gick ut för att hitta lunchställe. Klockan är halv tre. En hård smörgås med kokt potatis och spansk jamon duger som lunch för min del. Såg en större falk, och mina fågelkunniga vänner berättade att tornfalkens hona är betydligt större än hanen. Så det var nog en hona vi såg.

Jag lägger ett förstrött wordfeud-ord, leder med något tiotal poäng – vilket brukar ändra sig. Syrran är proffs.

Tänker på boken ovan, av Anna Kåver. Den som lär handla om åldrande, om frihet och förluster – och visst är det så. Att bli gammal har givit mig frihet – jag tänker numera enbart på mig själv (lite överdrivet), men jag behöver inte ta ansvar, kan inte ta ansvar för någon annan än mig. Har väl inte kunnat ta ansvar för andra tidigare heller, men ofta inbillat mig att jag både kunde, borde och skulle. Friheten ger en hel del ”för första gången”, glädje och upptäckarlust. Frihet att resa och vara borta länge. Friheten att ha en ekonomi som fungerar, igen. Frihet att äta och dricka det jag vill, utan att behöva anpassa mig till någon annan (mer än när jag har gäster, och det är inget problem).

Förlusterna hör också hit – sorg, saknad och längtan, mycket ”aldrig mera”. På ett mera definitivt sätt än tidigare i livet. Ett tag för länge sedan slutade jag springa efter bussar. Jag kunde springa, men valde att låta bli. Nu har jag enbart valet att låta bli – kan inte springa längre, efter bussar eller något annat. Ingen direkt förlust, men en skillnad.

Om jag alls ska gå i skogen får jag gå sakta och försiktigt – vill inte, törs inte ramla och kanske bryta både armar och ben. Förr kunde jag lita på att ben och kropp parerade för felsteg, det sker inte längre. Tränar på att gå långsamt, min artrosträning under de gångna fem månaderna har hjälpt mig och knäna gör inte lika ont längre. Så kanske kan det bli några svampvändor när jag väl är hemma igen. Det längtar jag efter.

Andra fysiska förluster – min hörsel är sämre än någonsin, men än fungerar det någotsånär med hörapparaterna. Och det är en frihet att kunna stänga av dem, eller ta dem ur öronen helt, när jag så vill.

Synen är också sämre, glasögonen efter starroperationerna är jag fortfarande tveksam till. Ibland sticker rädslan att både se och höra allt sämre upp sitt elaka tryne, jag motar så gott jag kan. Rädsla är sällan hjälpsamt, alltid framåtriktad mot något som ännu inte inträffat, undantag om uppenbar livsfara föreligger.

Hjärnan jobbar med att faktiskt förstå det här med mitt åldrande. Att jag snart fyller 83 år. Att jag också kommer att förlora ännu mera av det jag klarar idag. När vet ingen, men att är ganska säkert. Jag lär inte bli den första som aldrig dör.

Att fullt ut omfatta tanken på att behöva bli omhändertagen mer eller mindre väl, kanske sängliggande som svärmor under sina sista år – det går inte. Att inte själv kunna bestämma vad jag vill ha för mat, när jag vill duscha, vilka kläder jag ska ha på mig. Att kanske inte ens kunna prata med de människor som finns i min närhet. Eller använda min laptop, skriva det jag vill, läsa de böcker jag väljer. Nej, där vill min hjärna släppa ämnet – tills vidare. Passar mig utmärkt just nu.

Jag gör mig en Dry Martini och äter några oliver, tar det försiktigt med kärnorna. Vill inte förlora några tänder. En lugn och skön eftermiddag, med fingrar som vill skriva. Och fortfarande klarar fingersättningen.

Ofiltrerad, osminkad, solkysst – framför allt på nästippen