Nu skriver jag igen, utan att veta vad eller varför. Sitter här i lägenheten, ensam vid det skrangliga bordet i ”vardagsrummet”. Mina vänner är kvar på terrassen. Jag sitter bra, har en förstärkt Dry Martini bredvid mig, åt nyss en gräddkola i spansk tappning. Okej, den är precis lagom mjuk/hård för att jag inte ska riskera några tänder. Smakar faktiskt smör eller gräddkola.

Vågorna hörs, fönstret är öppet och hörapparaterna i öronen. Batteriljusen tända på bordet, ett glas vatten utom räckhåll för datorn. Sladden i, så att bordslampan bakom mig lyser, dator och mobil tillräckligt laddade. Sparar dokumentet, raderar texten i mallen. Klockan är kvart i sju.

Ibland kan jag längta hem till rutinerna jag har där. Här skapar jag nya, nästan varje dag. Och det är ibland härligt, ibland obekvämt. När jag har sällskap, blir det också lite annorledes. Men, jag säger ju att jag vill ha utmaningar, att jag inte vill somna i en letargi som bara vill bevara sig – hur jag nu tänkte där.

Oklart ofta hur jag tänker, men jag lyckas fortfarande tro att jag tänker. Tills överbevisad, vilket händer ibland. Kollar tittarstatistiken på bloggen – och undrar vem/vilka som läser eller tittar in, i USA. Hela tiden någon, vet inte vem. Inga klargörande kommentarer.

Nu står mina danska vänner i köket, jag sitter vid min dator. De lagar mat, jag äter tacksamt vad det än blir. Ris och gambas, lök (och vitlök hoppas jag, liksom paprika som finns i kylen, tänker inte ta fram). Vill inte lägga mig i matlagningen. De letade efter risotto-ris, hittade inte, liksom jag inte heller hittat. Ibland förundras jag över skillnaderna i matlagning och ingredienser mellan Italien, Spanien och Frankrike. Så relativt nära varandra geografiskt, så olika när det handlar om mat.

”åldern den stora förvekligaren” – taget ur Conn Iggulden´s bok Solvarg. Av alla böcker jag läser. Kan bara instämma, även om jag ännu inte känner mig totalt förvekligad. Men, att inte kunna gå i skogen som jag vill, ta mig över diken utan att behöva blöta ner mig helt, gå de vägar jag vill utan att behöva ropa ”taxi” innan jag är hemma igen. Har hittills aldrig hänt, men vem vet?

Vi pratar lite, min danske vän som är gift med min danska vän. Jag har känt K mera och oftare än hennes man, men det är fint att få möta även honom. Vi bekantar oss lite försiktigt, hittar punkter vi kan prata om, han på danska och jag på svenska. Det går.

K lagar fortsatt mat i köket. Det doftar gott.

Och det var mycket gott, en välsmakande risotto trots ”fel” ris. Gick till sängs så småningom, mätt och belåten. Idag tisdag sägs det ska regna under eftermiddagen, kanske gör det så. Just nu när klockan bara är kvart över nio lyser solen och det är 19 grader, blir 22 längre fram på dagen.

Inte vår risotto, tror vår var godare, med guacamole till, inga pilgrimsmusslor men väl goda gambas