Surrar runt lite med dokumenten från idag – men nu är jag på gång igen. Inte. Seg, går nog till sängs snart. Fingrarna fungerar för skrivande, men inte resten.

Tack vare Karin och Lars-Erik behöver jag inte köpa en enda öl innan jag åker hem. Kylen rymmer de jag kan behöva. Dito majonnäs, deras och min. Men jag behöver inhandla mera frukt, servietter, godis av någon sort (gräddkola?) och middagsmat. Har pulpos, rester av pasta, kanske ris med pulpos, svamp, gambas, lök och vitlök någon dag?

Gårdagens matfunderingar. Idag, måndag, vaknar jag till sol och några moln, 21 grader när klockan är tio. Har ätit frukost och går ut om en stund. Gjorde artrosträningen före frukosten. Får bli ett par vändor till i veckan.

Pratade en stund med Palmyra, som var glad att mina danska vänner hälsat på henne. Hon tycker att hon har gått upp i vikt, trots att hon inte äter mycket och inte dricker. Själv har jag druckit en cortado, och två cañas idag, en i Marttis sällskap, en i stan. Handlat, lagar kanske mat så småningom. Har pastarätt kvar sedan helgen.

Vädret är lite mystiskt, nu är himlen helt molntäckt och det känns som om regn ska komma. Inte enligt väderrapporterna, som säger att solen skiner och det är 23 grader. Temperaturen stämmer nog. Luftfuktigheten 94 procent, det är väl det som känns som regn.

Hemma när klockan är två på eftermiddagen, 8 100 steg. Trodde sjal och solhatt låg kvar hemma, när jag inte hittade dem i ryggsäcken. Det gjorde de inte. Och ryggsäcken var öppen, när jag skulle ta upp sjalen… Tappat, slarvat ur dem ur ryggan, bestulen – inte vet jag. Det enda jag vet är att jag stod en lång stund och pratade med Palmyra, gick sedan upp för backen till min cortado – och ingen sjal. Ingen oersättlig förlust, lite opraktiskt bara.

När jag sitter en stund någonstans därute, så ser jag människorna. Konstaterar att det finns många sätt att hålla varandras händer, många fula fötter (mest manliga), många både män och kvinnor som har svårt att gå – ibland påtagligt alltför överviktiga, kanske med slitna leder. Unga och gamla. Små hundar som transporteras i vagn i stället för att gå på egna ben.

Fula kläder, vackra kläder. Och jag kunde inte hålla tillbaka ett glatt och spontant högt skratt, åt den min en medelålders kvinna gjorde – när hon precis landat från sin segeltur i himlen och kom från stranden i sällskap med föraren. Både glad och tacksam att hon fortfarande levde och kunde gå, så tolkade jag hennes självironiska grimas. Såg också en drönare, och en ”drone pilot” sittande på en mur. En polishelikopter for över himlen.

Livet är fantastiskt, vi människor är fantastiska. Så lika och så olika. Ensamma, i grupper, två och två. Jag avundas ibland det jag tolkar som god gemenskap hos några par, beklagar det som saknas (i min fantasi) hos andra tvåsamheter. Bra att jag aldrig får veta om jag fantiserar ”rätt” eller ”fel”.

Två vuxna måsfåglar spatserar på stranden nedanför mitt fönster, i sällskap med tre halvvuxna ungar. De letar och tycks hitta något att äta. Duvorna och måsarna samsas. Kraftiga eftermiddagsvågor drar in över Playa Jardin, ingen försöker bada just nu. Och solstolarna ställdes undan borta vid strandcaféet, när jag satt en stund med Martti. Det var nog inte bara jag som trodde det skulle komma regn. Men än har det inte kommit något.

Den slarvige statsministervännen och säkerhetstjänstemannen avgår och utreds för brott. På tiden.

Läser i någon sajt på internet att hög panna är inne, tack vare en modell som visar sin. Jag minns hur jag i skolan ibland av elaka killar kallades ”pannan”, eftersom jag verkligen har en hög och påtaglig panna. Under medeltiden lär detta ha varit något fint och positivt, tecken på intelligens bland annat. Från 50-talets Avesta minns jag bara hur jag ville få klippa lugg, men mamma tyckte inte det var bra. Så, hög panna, rosett i håret som mina systrar, sittande på rad och fotograferade hos Avestas proffsfotograf. Tror tyvärr jag inte har den bilden i datorn…

Klockan är halv fyra, lite för tidigt att börja laga middag. Så jag fortsätter se ut över havet, och någon måsfågel emellanåt, eller en skock duvor som svänger runt husen och tillbaka till husruinen bredvid ”mitt” hus. Den äldre mannen med en krog som aldrig är öppen syns inte till. Och restaurangen under mig har stängt på måndagar. Det är ”off season” här i Pueerto, passar mig bra.

Vid femtiden blev det middag, pastan från helgen, avocado, färsk gurka, en bit El Capitan-ost (lagrad). Gott, och mättande. Utanför fönstren är himlen inte ens halvklar, den är väldigt disig. Men varmt är det. Duvorna pickar lite trött i en brödbit som legat länge på stranden här nedanför. Jag gläds åt en kommentar från Gösta på bloggen. Fint med vänner som delar med sig av sina tankar.

De här tre, ja de är tre, pappan bär babyn, såg jag från mitt fönster igår, gladde mig