Har redan gjort en mapp för februari 2025, så jag får väl låtsas att det redan är februari. Men det är faktiskt fredagskväll den 31 januari – svart utanför fönstren igen, så där obevekligt och omärkligt fort och totalt. Lampan på sängbordet bakom mig är tänd. Och mitt batteriblockljus likaså.

En halvläst bok på skrivbordet, resterna av en dry Martini i glaset, ett halvfullt vattenglas, några servietter. Kolapapperen har jag slängt. Och resterna av potatismoset är inställt i kylen, blir potatisplättar någon dag snart.

Jag sov gott och vaknade till en lördagsmorgon med regn på fönsterrutorna. Ser knappt havet här nedanför. 16 grader klockan åtta, regnskurar och övervägande molnigt. Tror jag tar en innedag idag, i alla några timmar till. Har inget jag måste göra.

Läser reportage om två vänners bok om åldrande – Helena von Zweigbergk och Cilla Ramnek har skrivit ”Det nya gamla” – och så småningom hittat fram till ett antal fördelar med att bli äldre. De är båda 65 år, och jag som om två dagar fyller 83 ler lite åt åldersnojan som skapade boken. Tror det är en läsvärd bok. Att bli gammal idag är annorlunda än det var för våra föräldrar, de som fick bli gamla.

Och visst är det lätt att känna allt möjligt inför sin allt kortare framtid. Men det är också (ganska) lätt att känna glädje över sådant som kanske inte ens noterades förr. Som att det alldeles nyss landade en kråka på mitt fönsterbräde, en av de få jag sett här. Jag satt alldeles stilla och såg på den en lång stund, innan den flög vidare. Och att solen just nu försöker mota bort molnen. Tyvärr är fönstren åter smutsiga och regnet har inte gjort dem renare, snarare mera ogenomskinliga. Kräver kanske en insats av mig och fönsterskrapan lite längre fram idag.

Frukosten är äten när klockan är nio, två grova smörgåsar med ost respektive spansk skinka (stående på frukostmenyn, nu har jag hittat en sort som går att ta ur förpackningen utan att den trasas sönder), yoghurt, te och en banan. Jag svälter inte.

Bakluckeloppis på kyrkogården i Taoro idag, men det hoppar jag över. Inte värt besväret, särskilt inte med regnskurar – ens om jag tar bussen. Jag letar ju mest efter böcker på engelska, och de är inte vanliga. Loppmarknaderna säljer turisternas efterlämnade böcker. Och turisterna här är framför allt tyska, i La Zenia på Costa Sol var det mest engelsmän. Välgörenhetsbutiken var till för hundars välbefinnande, de flesta böckerna var på engelska. Saknar något liknande här.

 Gick förstås ut, kyrkklockan slog elva slag när jag fick min cortado på Casa C. Det föll ett mikrolätt regn, som nästan inte nådde mig eller backen innan det försvann. Blev inte blöt. Gick så hela vägen uppför långa backen och kollade loppisen där. Köpte bara pulpossallad för 10,5 Euro, får bli min förtida födelsedagsmiddag. 5 400 steg får duga idag, backen tar väl någon kalori den också. 6 300 i genomsnitt per dag under veckan, trots två dagar när jag nästan inte gick alls. Nerför backen på hemvägen känns i knäna. Nu en öl härhemma. Det blåser rejält även idag.

Nu är klockan halv två. Ölen får vänta till middagen, än duger det bra med kallt vatten.

Kollar Facebook och annat på nätet, inget direkt lockande. Wordle klaras på femte försöket, syrran vann wordfeud med bara 25 poäng – det går framåt. Nu har hon förmodligen annat för sig, jag väntar på att hon ska inbjuda till ny match.

Lärde mig ett nytt (för mig) begrepp via ett inlägg på FB om en marknad på Vaksala torg, Uppsala, distingsmarknad, i början av februari. Hålls tydligen varje år, och tros stamma från långt tillbaka, när svearna höll ting och det ordnades en marknad i samband med detta.

Ser också hur ett gäng thailändare (tror jag) räddar en elefant med kalv som fastnat i en djup grop – att se hur de faktiskt bankar och hoppar på elefantmamman för att få liv i henne efter att hon lyfts upp med en grävmaskin – det var otroligt rörande. När så ungen kom fram till henne kom hon äntligen upp på benen. Båda tog sig vidare in i skogen, elefantmamman med kalven mellan frambenen, medan människorna som räddat dem grät och log på samma gång.

Yngste sonens telefon var nästan urladdad, så vi hörs igen när han laddat den.

Idag kan jag inte ha fönstren öppna mot havet, vinden tar gardinerna och föser iväg dem rakt in i rummet. Jag ser hur havet gungar, hur människor trots de starka vågorna badar. Jag ser inte om det sitter någon badvakt i tornet. Tacksam för mina smutsiga fönster som skymmer sikten, vill inte oroa mig för de badande. Även om man inte dras med ut i havet, kan vågorna skada dig rejält när de skickar dig tillbaka till stranden. Kanske är det sådant man lär sig genom att uppleva det.

Fick komplimang för min rutiga skjorta idag, från min värdinna Asia. Hon blev imponerad när jag berättade var och hur jag köpt den, och vad den kostat. Kul. Och Palmyra har överlevt tandläkarbesöket, dyrt och plågsamt. Hon ska dit igen fredag nästa vecka. Om jag förstod rätt vill hon inte ersätta de tänder hon förlorat. Hennes gubbe kom med en kompis, så båda presenterades för mig (igen). Jag är ”my friend Margarita”.

Gillar Palmyra och hennes kärleksfulla leenden och kramar. Och att hon trodde jag var yngre än hon (76 tror jag, mannen är 80). En kvinna full av vänlighet, antagligen också en som vet det mesta om vad som tilldrar sig i kvarteret. Jag tror att vi båda vet, utan att översätta hit eller dit, att vi tycker om varandra. Häromsistens tyckte hon jag skulle sälja huset i Sverige och flytta hit. När jag talade om att jag inte har något hus att sälja blev hon nog lite besviken.

Heja Danmark, mina danska vänner kollade handboll när de var här. Nu har Danmark tagit sig vidare. Hoppas det gläder vännerna.

Hade tänkt lägga in en bild på min skjorta, men orkar inte byta om och ta den på mig. Och hängande på en stol ser den inte ut för någonting. Så, det får bli en annan bild.

AI-skapad, väldigt mycket mera blå än min. Återkommer med rätt bild när jag har skjortan på mig.