Ingen har dött. Kanske en vänskap.

Tisdag, 16 grader och halvklart klockan nio. Bättre än Norrtäljes 0 grader. Frukosten avklarad, dusch och hårtvätt likaså. Artrosträningen får vänta eftersom mitt hår är blött. Har ingen hårtork här, den tog för stor plats i resväskan. Går inte heller ut förrän håret är torrt, idag blir det tights och långärmat, känns kallt när jag öppnar fönstret. Ska betala hyran också, och Asia verkar sova ganska länge om morgnarna – tror jag väckt henne någon gång när jag kommit före tio.

Får födelsedagshälsningar även idag, tror jag tackat alla. Tacksam är jag i alla fall.

En kopp kaffe härhemma är inte fel. Med en palmerita till. Så gick jag ut, handlade mjölk och grädde (till resten av den goda grytan från igår), satt en stund med Martti i ljum vind och drack en caña, pratade mycket måttligt. Hemma när klockan är lite över två på eftermiddagen. 19 grader och halvklart. 8260 steg, bra. Stjärnregn i stegmätaren. Har betalt hyran.

Nu ligger hörapparaterna på bordet bredvid mig, kanske ringer Karin från Danmark i eftermiddag och då behöver jag höra.

Vännen som kritiserade mig för ”body shaming” igår, säger upp bekantskapen efter många år om jag förstått saken rätt. Inte direkt till mig för all del, men via en kommentar till makens kommentar apropå att jag som uttryckte mig så elakt om feta människor, förmodligen inte såg mig själv i spegeln… Inte heller den kommentaren förstås i något meddelande till mig, eller tydligt adresserad.

Trist, men då är det väl så. I mejl senare läser jag att vännen slutar läsa min blogg för att bevara sig från mina fördomar och min okunnighet.

Vägskäl, och acceptans. Dessutom lär jag enligt min (nu kanske fd) vän ofta uttrycka mig nedlåtande om feta människor – något jag inte är medveten om. Den insikten – om det stämmer – kan ju vara nyttig.

Det här blev en tråkig uppföljning av min födelsedag. Jag sörjer en vänskap som varit hjälpsam så många gånger, i så många år. Och jag är tacksam för det som varit. Det som är just nu behöver jag inte. Och, bara för att ni alla ska veta, så gillar jag inte min tjocka mage i spegeln, heller.

Så fick jag till slut ett mejl från vännen. Hon har tydligen i flera år uppfattat mitt förakt för feta människor – och räknat in sig bland dem. Bra att hon förklarade, sorgligt att hon inte gjorde det första gången jag omedvetet sårade henne. Jag har aldrig sett henne som fet, bara sett henne som den vän hon varit. Kanske lär jag mig något av detta, kanske gör hon och hennes man det också.

Jag är ledsen för en tanklös kommentar till en kommentar om icke existerande tänkbara/icke tänkbara manliga partners. Törs inte lova att min okunnighet, mina fördomar och allt möjligt annat inte kommer att visa sig igen. Men snälla, reagera då. Vänta inte i flera år.

Hittar ingen lämplig bild.