Varför gå omkring och vara sårad, förbannad och besviken på en annan människa (mig), länge? Och så till sist drämma till med allt som samlats under flera år. Varför inte berätta när ”det beger sig”?

Om jag nu är fördomsfull och okunnig inom en mängd områden i livet, om jag är spelberoende/-missbrukare, alkoholist?, med mera enligt den här vännens uppfattning, som meddelas nu i ett mejl som kommer efter otydligt adresserade inlägg på Facebook– varför behålla sitt ”lidande” för sig själv? I förhoppingen om att det ska ”gå över”?

Hur har det beteendet bidragit till att vänskapen tar slut? Har uppfattningen att båda parter i en relation bidrar till det som sker.

Med sorg måste jag medge att jag upplevt detta tidigare. Också då i det jag trodde var en stark och långvarig vänskap. Hur bidrar jag själv till att det blir så? Det behöver jag komma fram till. Men utan öppenhet om vad den andra parten upplever – förrän det ”rinner över” – lär jag inte klara av att förstå.

Nu ser jag att maken har ”avvännat” mig på Facebook. Han har sin lojalitet där den hör hemma. Sorgligt ändå.

Och på onsdagsmorgonen har även hans hustru tagit bort mig som vän. Trist och sorgligt. Men om det bidrar till att de mår bättre, så. Jag försöker just nu bara acceptera faktum. Jag förstår att jag sårat min vän, omedvetet och utan ont uppsåt. Sättet att hantera detta begriper jag mig inte på. Nu får det vara nog om detta.