Söndag, höll på att skriva lördag. Lätt att bli dagvill när jag inte har något jag måste göra om dagarna – mer än röra på mig. Idag blev det 10 600 steg. Och hemma när klockan är nära tre på eftermiddagen. En skön, lagom disig dag som inte blev för varm. 19 grader och molnigt säger mobilen just nu.

Palmyra talade i morse om att jag skulle bli förkyld, när jag gick ut med nytvättat och vått hår. Så där som alla mammor i alla tider och överallt tycks säga. Hennes fötter var kraftigt svullna idag, men hon har medicin för cirkulationen, säger hon. Och går en timme på förmiddagen, en på eftermiddagen. Hävdar att fötterna inte gör ont. Hoppas det är så.

Några paragliders tar sig ner från himlen. Idag såldes fisk i den gamla fiskehamnen, det har jag inte sett förut. Jag hejade på Martti som väntade på att ”hans” bord skulle bli ledigt på caféet längs stranden. När jag gick tillbaka var han inte där. Och det var lika bra, jag hade redan druckit en caña och ätit några oliver vid Charco.

Nöjd med att jag faktiskt går och inte frestas att ta bussen utom när jag handlat tungt. Nu försöker jag bestämma mig för om jag vill ha middag. Kan göra ”paella” om jag ids.

Det är spännande att se alla människor när jag är ute, och fundera över varifrån de kommer. Inte för att jag någonsin får mina funderingar vare sig bekräftade eller motsatsen. Och alla dessa hundar, är alla hundägarna fast boende här, eller tar de med sig jyckarna hemifrån?

Har förstås inte tagit några bilder idag heller. Jag får försöka hitta ett bättre ställe för mobilen än i ryggsäcken – det är för krångligt att ta av och på om jag vill fota något. Har för lite fickor i mina kläder.

Är skönt mör och trött i kroppen. Nu ska jag ta det väldigt lugnt, kolla lite på nätet, kanske läsa lite och så småningom göra mig en Dry Martini. Än så länge har jag fyllt på mitt vattenglas.

Jag tänker på all tvåsamhet jag ser, många händer som hålls, många leenden av den där sorten som bara finns när man levt länge tillsammans och känner varandra väl. Saknar det, även om jag samtidigt inte kan tänka mig hur det skulle gå till att åter ”släppa in” en man.

Och nu, när jag åt en kola – påsen har hamnat i soporna – gick ännu en tand sönder… Mejlar Dr Anya, som hjälpte till förra gången, i oktober. Puh! Gör inte ont, men är jäkligt irriterande. Gamla tänder. Trist, och dyrt. ”Ska aldrig äta kola igen, ska aldrig….”.

Här kommer jag av mig med skrivandet. Läser en stund i stället.

En himmelsflygare är på väg ner, medan jag sitter här nere och morrar över en avbiten tand. Och flinar lite åt hur Palmyra och jag de senaste dagarna talat om hennes tänder och tandläkare. Nu är jag där också, igen. Andra gången här nere.

Har ätit, inte paella – den matlagarlusten försvann. Men pasta och fläskfilé från frysen, gott nog. Är mätt. Eller belåten, eller tillfreds eller vad det nu kan heta. Men oj, vad min tunga letar efter den där halva tanden.