Mera söndagskväll, minus en halv tand. Okej, så är det kanske om ”man” är en kolaätande gammal kvinna. Det ordnar sig. Vet att jag tänkte att kolorna var lite väl hårda, åt dem ändå. ”Skyll dig själv”, heter det.

Himlen är fortsatt blå. Molnen är borta, eller möjligen gömmer de sig i diset över bergen. En nästan full måne syns på himlen. Havet är lugnt. 18 grader. Jag är också lugn. Den trasiga tanden kan jag inte göra något åt, nu. Och den gör inte ont.

Minns hur pappa äntligen sent i livet började ha råd att ta hand om sina tänder (efter att han och mamma försörjt fyra döttrar) – och dog kort därefter, när hans lillebror dog. Två dagar mellan dödsfallen, jag pratade med pappa, och nästa morgon var han död. Så kan livet, och döden, också vara. Döden då handlade nog mera om kärlek och sorg, inte om tänder.

Nu tror jag väl inte att jag ska dö än, bara för att mina tänder börjar ge efter. Jag får leta mig till min till Vällingby flyttade tandläkare Ulrika Molund när jag kommer hem. Hon är bäst. Men först Dr Anya här i Puerto, väntar på svar på mejl.

Tankar, hugskott, kalla det vad man vill, det som dyker upp i huvudet. För några veckor sedan frågade mig en nu fd vän om inte alla hade – som hon – en historia pågående i hjärnan/huvudet. Jag sade nog att jag inte hade det, men h-um vet. Jag är inte medveten om att ha någon kronologiskt pågående historia där bakom medvetandet – men nog finns där en hel del som sprattlar och vill något. Ord, namn, förmenta minnen, skapade minnen. Rässje, hur nu det stavas. Diverse skräp med andra ord. Eller någon sorts summering av vad som varit.

När jag sover/drömmer/är halvvaken minns jag människor, namn och sådant jag inte alltid är så angelägen om att komma ihåg. Ibland saknar jag att jag inte minns bättre det som var gott och fint. Såg en bild på FB häromdagen, och kom då ihåg hur Joe mötte mig en gång med öppen famn när jag äntligen kom ut ur vad det nu heter på flygplatsen i San Fransisco. Har nog aldrig känt mig så välkomnad, så omhändertagen.

Det var då, nu är nu. Här är ingen Joe, ingen annan heller. Jag är här.

Får meddelande från sondotter och vänner att någon skickar vänförfrågningar i mitt namn på Facebook. Trist. Talar om att det inte är jag. Förstår inte varför någon gör detta, vad tjänar det till? Jag är alltför obekant med de bedrägligare sidorna av Facebook.

Nu är det svart och mörkt utanför fönstren. Jag har för ögonblicket försonats med min trasiga tand. Hoppas höra av tandläkaren i morgon. Laddar datorn, mobilen får klara sig till i morgon.

Ibland råkar jag hamna på MSM´s nyhetssida – och fy, och usch, och bevare mig väl. Så mycket skräp och rent ut sagt skit, som där sprids. Har inte kunskap nog att överväga om de nyheter jag tar del av – de svenska sk kvällstidningarnas, SVT och annat – är bättre, men vill tro så.

Måndagsmorgonen är sval, 16 grader klockan nio här. Men strålande sol, så det blir snart varmare. Nu ska jag klä på mig och gå ut i solen.

Hemma igen vid halv två. Una canã och 8 000 steg. Nöjd. Och trött. Sol, och 21 grader nu. Kanske kan det komma regn i morgon eftermiddag.

Har mat till middag från igår. Väntar fortfarande på svar på mitt mejl till tandläkaren här. Vet att det nog tog någon dag senast också. Men oj, vad det är irriterande att sakna större delen av en tand.

Paragliders landar på stranden här utanför. Idag har det nog varit härligt att flyga omkring på/i himlen. Jag äter en saftigt god apelsin och kallar den lunch. Det blir förmodligen tidig middag.

Läser lite i en Kindle-bok. Den växlar mellan personerna, ett kapitel är den ena huvudperson, i nästa den andra. Ett grepp jag aldrig gillat, och inte gillar här heller. Här är båda/alla personer ändå samtida, i andra böcker jag aldrig läst ut kanske den ena personens historia äger rum trettio år före den andra, nutida människans. Trist.

I wordfeud ligger jag nu fem poäng före syrran, men nästa drag är hennes.

Tror ni det hjälper om jag dammar av kameran i mobilen?