Fredag 14 februari 2025.

En anti-vaccingubbe blir hälsominister i USA, godkänd av senaten. Lever på sitt en gång goda efternamn. Bådar gott för världshälsan. Och Trump ska fixa fred mellan Ukraina och Ryssland, bygga upp Gaza och utvisa massor av oönskade människor från USA.

Orkar inte med världen just nu, vill bara vara i min varma och sköna bubbla här i Puerto. I helgen kommer det kanske lite regn, så bäst passa på att vara ute så länge solen lyser. Men först smörja in med solskydd.

8 500 steg när jag är hemma igen, vid tretiden. Har ätit äcklig lunch, glömde att jag inte gillar vita sega ”bläckfiskmagar” och beställde sådana. Måste lära mig vad mat heter på spanska om jag ska äta ute… Men, å andra sidan, jag behöver inte laga middag idag heller. Men en Dry Martini om någon timme blir det.

Sol, 21 grader, inga moln så långt jag ser. Livet är fint, trots matmisstag. Lägger inhandlat bröd i påsar för frysen – och inser att frysen behöver frostas av. Om det regnar i morgon kanske det blir gjort. Inser också att jag fortfarande har hörapparaterna i öronen, nu behövs de inte.

En ung metare med mycket långt spö kastar i sin krok, som snabbt förs lång bort av vågorna. Men det verkar inte som om han får något napp. Den äldre mannen som också brukar meta här står en stund och kollar, men går så vidare. Och det gör även metaren.

Jag tänker på hur konstigt det är att inte ha några kunskaper alls, om hur och när vad händer – i ett för mig främmande land. Hemma vet jag ju ungefär hur dags det kan fungera att meta, och var – här har jag ingen aning. Hemma vet jag när vad börjar knoppas och blomma – här inte. Jag känner inte igen fiskarna i fiskdisken, men har ändå förstått att de jag kallade ”ålar” i gamla fiskehamnen härommorgonen var murenor. Och så vidare.

Det enda som kan ge mig någon vetskap om någonting är att knalla omkring och observera. Och försöka komma ihåg vad jag ser – som idag, när jag åt den där lunchen, och såg en liten ödla sticka upp huvudet genom gräset bredvid mitt bord. Okej, så de bor kanske och gömmer sig i gräs. Och trädrötter, som igår. Vad äter de? Insekter förmodligen, men än jag inte fått ta del av någon ödlas måltid. Har bara sett dem, både mycket små och relativt sett större – men fortfarande små.

Martti menade att här är så få katter, eftersom de inte behövs – här finns inga möss och råttor, är ju en ö. Och det är kanske sant. Har bara sett två katter här i mitt kvarter, en som ylade och är beige och en siames. Den beige katten bor i huset bredvid mitt, ser buren i lägenheten från mitt fönster. Hundar däremot ”överallt”, men de används ju inte för råttjakt, i alla fall inte här. De står nog för kärlek, given och erhållen.

Satt en stund med Martti och en caña idag, vi var mest vilsamt tysta.

En simmare med bräda ligger i havet och tar sig allt längre ut. Kanske samma en som jag såg häromdagen. Men den här har ingen våtdräkt, borde vara kallt. Nu har han badat färdigt för idag och går upp på stranden med sin bräda.

Yngste sonen är på väg ut till landet därhemma, och lät glad när vi pratade. Lite snö, blir kanske mera.

Att det är Alla hjärtans dag idag betyder ingenting för mig. En amerikansk tradition (irländsk?) som aldrig har fastnat. Sankt Valentin var kanske irländare, vad vet jag. Han känns ungefär lika overklig som Tomas Tvivlaren i Tomas Sjödins bok. Vem som helst kan hitta på en historia om någon, verklig eller icke-verklig, person. Idag lättare än någonsin tillförne. Där fick jag chansen att använda ett nog hittills oanvänt gammalt vackert ord.

Sanning finns knappast i de här sammanhangen. Men tro finns, vilja till tro finns, och kanske kan de krafterna ibland förändra världen och det som finns i den. Idag behövs förändring, vilja till något annat än det som härskar. Här, därhemma och överallt.

Molnen börjar täcka himlen. Än är det varmt, än är luften ljum när den kommer in genom mina öppna fönster. Jag varken måste eller behöver göra någonting. Kan bara vara. Och äta en perfekt banan.

Palmyra och Asia går förbi tillsammans ivrigt pratande, på plazan nedanför sovrumsfönstret. Palmyras dagliga eftermiddagspromenad, idag med sällskap.

Och på andra sidan målar mannen med den stängda krogen stenarna i muren på sin vägg, i en blå färg som inte ser så bra ut, men som kanske blir det när den torkat. Han står på den där stegen i sina rosafärgade sneakers, och jag tittar åt andra hållet. Vill inte se honom kliva fel. Min fantasi, förhoppningsvis inte hans verklighet.

En paraglider far förbi på väg ner från himlen. Och jag försöker ta in lite nyheter, men vill inte. Så jag är här igen – utan att ha något viktigt att skriva.