Får för mig att kolla Netflix – men inser snabbt att jag faktiskt inte har lust att se vare sig dokumentär eller påhittad film just nu. Så det blev en kort visit. Ett problem är då – vad ska jag göra innan jag rimligen kan gå till sängs? Klockan är bara halv åtta denna torsdagskväll. Det är visserligen nattsvart utanför fönstren, men än är det inte dags för sängen.
Och jag har just läst ut ännu en första del i en Kindle-serie. Den var lite rolig och välskriven, men tog slut fort. Mina fysiska böcker är återbördade till skandinaviska turistkyrkan.
I morgon ska jag laga en kycklinggryta till helgen, om Sofia skulle vilja ha det. Vill hon inte kan den vila i frysen. Annars har jag kollat ett par alternativa restauranger som har öppet i helgen, och jag har en reservpizza i frysen, den kan till nöds värmas i mikron. Saknar ugn att laga mat i. Har handlat frukt och grönt, två burkar Cola (orkade inte bära hem flera, vet inte om hon gillar sånt), Philadelphia-cheese eftersom jag gillar det på smörgås, hellre än Flora. Och kanske platsar det även i kycklinggrytan, i stället för crème fraîche, som jag inte hittar här.
Just nu äter jag amerikanska blåbär som godis, inte för att de just smakar blåbär.
Jag har läst så mycket nyheter som jag orkar – och har inte förmåga att bedöma vad som är sant och vad som inte är det. Mycket är svårt att tro. Och en hel del vill jag inte tro på. Jag tänker också på mannen som sköt ihjäl okända människor i Örebro – hade han föräldrar och familj, hur har de det om de finns? Eller var han så bottenlöst ensam som det verkar?
Fredagsmorgonen är lite molnigare än vanligt, men det lär ändra sig. 18 grader klockan nio. Jag gör en vända artrosträning även i dag, före frukosten. Skadar inte med flera än två omgångar varje vecka. Ibland känns det lättare, ibland motigare. Idag hyfsat. Dags för påklädsel och utgång, matlagningen får vänta till eftermiddagen. Behöver städa golven också.
Hemma igen klockan kvart över två, efter en caña med Martti och 8 700 steg. Bra, ibland verkar det som om den mödosamma artrosträningen på morgonen gör att benen och fötterna går lättare. Känner så gott som varje dag att endera benet ”sviktar” emellanåt, men än har jag inte åkt på öronen.
Molnen hänger kvar, temperaturen klockan 3 är 21 grader. Då är det skönt ute även om det är molnigt, ljum vind.
Nu ska jag nog ägna mig åt lite matlagning. Klockan fyra har kycklingfiléerna puttrat färdigt för ögonblicket, i grädde, torrt vitt vin, hackad grön och röd paprika, gul lök, vitlök och champinjoner, den bruna sorten. Gillar den, den är fast och fin. Buljong också förstås. Det blir nog bra.
Jag har också letat reda på den indiska restaurang som fått gott betyg i Puerto-gruppen på FB. Så kanske går vi dit någon kväll. Jag får försöka hålla mig vaken längre, Sofia har med all säkerhet annan dygnsrytm än jag.
Golvtorkningen får vänta till i morgon. Just nu är jag nöjd med min dag. Nyss låg vi lika, syrran och jag i wordfeud. Nu leder hon igen.

Att fotografera mat så att det ens ser ätbart ut är nog en konst jag inte behärskar… Det smakar gott.
Vad gäller de utslagna som grabben i Örebro så kan jag bara relatera till H som stridigt tappert – och gör fortfarande för sina barn. De har ännu inte nått 30-årsstrecket och det uppstår ideligen moment 22 i deras liv. Än hit och än dit i byråkratin. Men… de har ett rivjärn till morsa som slagits och slåss oförtrutet, ja jag tror hon gör så tills hon stupar. Nu har hon äntligen fått betablockerare för sitt blodtryck och för stor hastigket på hjärtat sitt. Hoppas att det blir bra.
Men alla har inte den kraften och jag tror att örebrograbbens föräldrar ingår i den gruppen. Det är synd om alla dessa föräldrar utan att anklaga dem. Man kan som förälder få leva med en sorg så stor så meningen med livet försvinner – långt innan det försvinner helt. Det är synd om människorna. Var det inte Strindberg som myntade nåt sånt?
🙂 ❤
GillaGilla
Din mening ”Man kan som förälder få leva med en sorg så stor att meningen med livet försvinner” – de orden känns, och kanske är det som du skriver, att hans föräldrar har/har haft det så. Och Strindberg hade rätt, då och nu.
GillaGilla